Utmaning

Utmanad av underbara Spader madam sitter jag här och försöker komma på sex märkliga saker om mig själv. Jag vet inte om de är så värst underliga eller egendomliga, men det får väl trots allt anses som lite kuriosa om Fru Choklad.

Sex underliga/egendomliga saker om mig:

1. Jag är väldigt förtjust i varelser med vingar. Vi pratar då varelser av det mer övernaturliga slaget. Jag älskar änglar, drakar, älvor och vampyrer. (Fåglar och fjärilar går ju också bra.) Ok alla vampyrer, drakar och älvor har inte vingar, men same same. Speciellt vampyrer är jag otroligt svag för. Behöver nog inte påpeka att det lästs en hel del av Anne Rice och att jag är ett stort fan av Vampire the Masquerade……… (Oui je suis une Toreador.) Jag är så till den milda grad förtjust att jag har seriösa tankar på att skriva en Vampyrmusikal, men det lär ju vara ett par år kvar till premiären om man säger så. Så länge Lilla damen är liten så lär det vara ett högst sporadiskt företag, men ett libretto är på gång och jag har en mapp i musikprogrammet där musikaliska idéer stoppas undan så, så småningom kan det ju tänkas bli nått, om inte annat så för mitt eget höga nöjes skull.

2. Det här tycker jag är lite pinsamt att erkänna, men jag gillar att lösa Melodikrysset! Säg tävling och musik i samma mening och jag skriker YES. Jag älskar sällskapsspel av alla de slag och speciellt om musik är inblandat så blir jag nästan sjövild.

3. Jag har, och här har jag märkligt nog svårt att övertyga en del av mina närmaste vänner, en rabiat scenskräck. Tanken på att stå på scen inför publik får mig nästan att svimma. Bara att visualisera mig i den situationen ger mig hjärtklappning och handsvett. Detta är skrivet av en tjej som:
Vid otaliga tillfällen spelat fiol solo med bara en ackompanjatris på piano (som dessutom var min egen mamma).
Ett år varit innehavare av den kvinnliga huvudrollen i juristspexet vid Stockholms universitet. (Vilket innebar en jädrans massa repliker, sånger och dans!)
Varit sångerska i ett coverband som faktiskt hade lite spelningar ute bland folk.
Varit med i ett teatersällskap som bara spelade Shakespeare. (Mer repliker!)
Sjungit barbershop med tre klasskamrater på skolpolisens dag på Konserthuset. (Ok det var länge sedan men likförbaskat läskigt.) Jag minns fortfarande att vi sjöng ”Just a spoon ful of sugar” ur Mary Poppins och att Loffe Carlsson var konferencier och nödvändigtvis var tvungen att sticka fram micken till mig efter genomfört nummer med någon idiotisk fråga varpå jag fick ett fnitteranfall och inte kunde svara och att U (som faktiskt fortfarande vill umgås med mig) var urförbannad efteråt för att jag inte haft vett att svara civiliserat.
Det och en massa annat som antingen fallit i glömska eller ligger alltför djupt begravt bland mina pinsamhetsminnen för att tas upp här kan ju få en utomstående betraktare att starkt betvivla att moi skulle lida av scenskräck, men så är det alltså.

4. Oh jag har en pinsam till! Den här är ju bara värst. Ibland när jag vaknar på natten och går på toa så tänder jag inte, dels är det inte så mörkt att jag behöver, lite ljus finns det ju alltid och jag hittar ju rätt bra hemma, dels inbillar jag mig att det blir svårare att somna om, om jag tänder. Nå till saken: När jag så sitter där i mörkret så slås jag skrämmande ofta av tanken på att det skulle kunna vara nått äckligt djur i toaletten som hoppar upp och biter mig i baken! Jag inser ju att detta kommer ifrån tidningsartiklar där man skrivit om folk som haft både ormar och råttor som kommit uppkrälandes ur sina toaletter. Värst var det nog när jag läste om en kille som hittat en skallerorm i sin toalett! OH MY GOOOOOD. Jag hade fått hjärtstillestånd på riktigt! Risken att jag ens ska hitta en rått i toan är ju försvinnande liten, men i alla fall. Den finns där …. risken…. Ibland blir jag så jäkla nojig att jag är tvungen att tända och snabbt kolla! Himmel ………. När jag läser det så här ……. Jag är ju knäpp ju!

5. Som många av er säkert märkt är jag grymt matintresserad och skulle mer än gärna ägna dagarna åt att laga mat, skriva om mat eller göra nått annat som har med mat att göra. I alla fall, bland ovanliga saker som jag stoppat i min mun finns sniglar, grodlår, ostron, björnstek och tjurtestikel. Ja det där sista var vi inte medvetna om vad det var just när vi åt det. Jag var kanske 10 år och familjen var i Spanien på semester och en dag hade vi hyrt cyklar och trampat iväg dit näsan pekade. Varmt var det och törstiga blev vi, så när vi kom till en liten by så gick vi in på en bar för att svalka oss och till vår läsk fick vi av den vänliga barägaren lite smarriga tapas. Vi åt och tyckte att det var otroligt gott. Senare pratade pappa med en spanjor på sitt jobb och berättat om de goda tapas vi ätit och beskrivit hur det såg ut och smakat och frågat om han visste vad det var. Pappa hade väldigt kul när han fick berätta för mig och syrran att vi med största sannolikhet ätit tjurtestikel.

6. När jag var liten så ville jag bli balettdansös. Mamma hade tagit med mig på Operan när jag bara var 5 år och jag minns hur jag fullständigt hänförd såg min första balett Copelia. Det var magiskt. Bara att sitta i den vackra salongen. Den fantastiska musiken som flödade genom luften och all duktiga dansare som tycktes flyga fram över scengolvet likt älvor. Jag kan fortfarande höra mazurkan ur Copelia inne i huvudet och en varm känsla av lycka sprider sig i kroppen.
När jag var 6 år hade min kärlek till baletten bara växt sig starkare så när mamma berättade att det annonserades i tidningen om intagning till Operans balettskola så kunde jag inte få henne att ringa och anmäla mig fort nog. Jag var helt säker på att jag skulle komma in eftersom ingen i hela världen kunde vilja bli balettdansös mer än jag. Jag satt som på nålar vid köksbordet och väntade medan mamma ringde. När mamma kom ut i köket igen så fick jag en smärre chock. Jag fick inte ens komma dit och provdansa eftersom jag var för lång. FÖR LÅNG! Det var ju något jag absolut inte kunde ändra på! Det gick inte att öva bort och det fanns inget som kunde få mig att krympa. Det var nog första gången i mitt liv som jag kände mig tillplattad. Min passion för dans försvann dock inte och några år senare började jag dansa jazzdans och fortsatt med det tills jag gått ut gymnasiet, så dans blev det ju ändå, trotts att jag till slut blev 1.81 lång.