Tanden del 2...

..... eller sagan om hur många vårdinrättningar man kan bli tvungen att besöka på ett dygn för att få bli smärtfri.

Nu blir det ett långt inlägg om tanden igen, men jag behöver få skriva av mig det här!

I torsdags så var jag hos min tandläkare Göran igen för att fylla igen tanden med kalkpasta som ska sitta i tanden i fem veckor innan den slutligen lappas igen för gott. Jag var lite öm när jag gick därifrån, men jag kunde aldrig drömma om att det skulle bli så helvetiskt inom kort.

Redan på jobbet började det värka igen, men jag tog två alvedon och en ipren som jag blivit rekommenderad och hoppades att det skulle ge effekt................ Det gjorde det inte. Värken satt nu inte i tandens rötter utan hade flyttat högre upp och låg som ett band över käkbenet. Ju längre kvällen led ju värre blev det i käken och några vanliga värktabletter hjälpte inte. Jag gick och la mig vid 21.30 eftersom jag ville försöka sova bort smärtan och somnade nog till ett tag men vid 23.00 så vaknade jag igen och nu var smärtan så svår att jag inte kunde låta bli att gråta. Det var helt ohållbart och jag hade inget annat val än att ta på mig kläderna och gå upp till SÖS. Maken var tvungen att stanna hemma med sovande barn så det var en liten ensam ynk som tassade i den mörka natten i backen upp till den kallt lysande akutmotagningen.

Jag grät hela vägen och snörvlande betalade jag till den tigande kvinnan bakom luckan och tog mig sedan in till väntrummet där jag satt med huvudet begravt i händerna och bara grät av smärta.......... i över en timme. Det var faktiskt flera av de andra patienterna som kom fram och frågade hur det var och jag hulkade ur mig tack och sa att jag hade så ont så jag inte kunde sluta gråta. (Hade jag haft ett val hade jag inte velat sitta och visa min sårbarhet bland en massa främlingar, men jag HADE inget val. SÅ ont gjorde det.)

Så efter ungefär en och en halv timme ropades mitt namn upp och jag vinglade in i ett rum. Jag berättade hela raddan av händelser som lett fram till att jag var där och möts då av chock nr 1. -Jaha och vad vill du att vi ska göra åt det här? Det finns inga tandläkare som jobbar så här sent.

Nä det både fattar jag och vet. Varför tror hon att jag gått till akuten? Och säger man så till en person som har så svåra smärtor? Det kan ju knappast undgått henne att jag hade ont. Jag försökte förklara att dels så måste ju ett sjukhus kunna ge smärtlindring även om smärtan nu var tandrelaterad och dels så var det inte längre tanden som värkte utan käkbenet och skelettet håller man väl på med på vanliga sjukhus? Hon tittade på mig, snörpte lite på munnen och gick iväg efter en läkare. När hon kom så fick jag dra hela historien igen och hon förklarade att jag fick ringa min tandläkare nästa dag för sånt där ägnade de sig inte åt på SÖS. Förtvivlat frågade jag om jag i alla fall inte kunde få något mot smärtan. Ja du kan ju få alvedon. Igen (för det hade jag redan berättat) förklarade jag att det inte hjälpte och då frågade hon med en suck om jag hade någon historik med missbruk. Med en kraftansträngning förklarade jag för henne att: Nej sån skit håller jag mig ifrån och har alltid gjort. Varpå jag fick fyra tabletter citodon. -Två kan du ta nu och två imorgon bitti. Hej då och krya på dig. Sedan var hon bara borta. Jag hade frågor och jag hade velat ha ett recept så jag kunde varit trygg i att ha nått att tillgå när smärtan kom tillbaka för det visste jag att den skulle göra.

På vägen hem kapades toppen på smärtan så pass att jag kunde somna en stund när jag kom hem, men jag var långt ifrån smärtfri.

6.30 vaknade jag igen med kinden bultande av smärta och jag gick genast upp och tog mina två sista citodon. Sedan var det bara att vänta på att klockan skulle bli 8.00 och min tandläkare skulle vara på plats på kliniken. Till min fasa visade det sig att kliniken var stängd och skulle öppna åter på måndag. Hur skulle jag klara mig till dess med hela helgen framför mig? SÖS ville jag inte gå tillbaka till utan gick till Vårdcentralen som hade öppen mottagning fram till 9.30.

Jag fick träffa en ok läkare som först var lite fundersam över att jag gått dit, men när jag förklarade att min tandläkare inte skulle vara tillbaka förrän på måndag och att jag helt enkelt var tvungen att få något mot smärtan så började hon i alla fall titta på mig. Hon sa att infektionen jag först haft vid rotspettsarna kunde ha flyttat över till bihålorna och att det skulle vara förklaringen till att jag hade så ont uppe över käken eller så kunde tanden ha trängt igenom den tunna vägg som skiljer tänderna från bihålorna eller så kunde det var en nerv som låg ikläm. (Allt kändes jättespännade .... NOT) Hur som helst ville hon göra en röntgen. Den visade någon difus skugga som hon ansåg vara svårtolkad så hon remitterade mig till en öron, näsa, hals akut. Vet ni vilken närmaste öron, näsa, hals akut som var öppen?
Den i HUDDINGE. Inte heller hon ville ge mig något recept på smärtstillande. -Vi vet ju inte vad det är som orsakar smärtan så då är det dumt att skriva ut fel sorts smärtstillande.

Jag kan ju säga att det inte riktigt var min åsikt, men med alldeles för lite sömn i kroppen och med smärtan på väg tillbaka så orkade jag bara inte börja tjafsa med henne om saken. Jag ville bara ta mig snabbt till HS och hoppades på att jag där skulle få tag i en läkare som i alla fall kunde förstå hur fruktansvärt ont jag hade och ge mig SMÄRTSTILLANDE.

Tack och lov var maken hemma eftersom vi redan på natten konstaterade att jag inte skulle vara kapabel att ta hand om barnen så han och Lilla damen var snälla och skjutsade ut mig med bilen till HS. Vi gick in på den trista byggnaden och jag skrev in mig på Öron, näsa hals akuten och visade upp min remiss från vårdcentralen. - Det är två före dig, sa tjejen i kassan glatt, sedan är det din tur. Underbart! tänkte jag det kan alltså handla om max en timme.

Vi väntade och väntade och väntade. Det gjorde bara mer och mer ont och efter två timmars väntan var jag åter i det läget att jag bara grät av smärta. Maken var fly förbannad och sa åt mig att gå till disken och fråga om det var lång tid kvar och fråga om det inte gick att få nått mot smärtan med man väntade. Först ville jag inte gå eftersom tårarna bara strömmade ner för kinderna och jag inte ville att alla skulle se, men han menade att just därför, så att de kunde SE hur ont jag verkligen hade. Jag insåg ju att han hade en poäng i det och gick därför bort till disken. - Det är fortfarande två före dig och här tar vi i turordning, sa hon med iskall röst. - Jo jo, sa jag, det handlar ju inte om att jag ska tränga mig men jag har så ont så jag ville bara veta hur lång tid som kunde tänkas vara kvar. Finns det inga tabletter jag skulle kunna få för jag har så fruktansvärt ont och jag orkar inte ha så här ont längre. -Ja du kan väl få alvedon. - Ja men det hjälper inte. Jag har ätit alvedon och ipren igår när jag ännu hade mindre ont än nu men det hjälper inte. - Nähä ja då vet jag inte vad jag ska göra åt det.

Chock nr 2, på ett utav det största sjukhusen i Sverige som dessutom är ett universitetssjukhus vet man inte vad man ska göra när en patient har så ont att alvedon och ipren inte hjälper! Ja men wow liksom!!!!

Jag går ut till maken och berättar att det fortfarande är två före mig (jodå han går i taket). Vi inser att det här kan ta oändligt lång tid så jag skickar maken och Lilla damen till cafeterian för att de ska få i sig en sen lunch och att Lilla damen ska få röra lite på sig och sätter mig sedan så att merparten av väntrummet ska slippa se mig sitta och gråta (för det gör jag fortfarande). Efter en stund kommer en sköterska ut och hämtar mig och säger att jag kan få sitta i korridoren utanför doktorns rum för nu är det bara en före mig. Tacksam över att få komma bort från väntrummets nyfikna blickar sjunker jag ner på soffan utanför behandlingsrummet och försöker hålla mig vid medvetande eftersom jag nu knappt kan tänka rediga tankar pga smärtan. Efter en stund kommer en sköterska fram och förbarmar sig över min ömkliga varelse och berättar att hon ska ge mig tabletter mot smärtan. Jag bara nickar och mer känner än ser att hon försvinner iväg.

Några sekunder senare sliter läkaren upp dörren och säger mitt namn. Jag öppnar ögonen och försöker fokusera på att ta mig till stolen han pekar på.
Åter drar jag hela historien (mitt i kommer ängeln in i rummet med två citodon och en voltaren som jag girigt sätter i mig innan jag fortsätter) och försöker verkligen förklara hur fruktansvärt ont jag har eftersom ingen verkar förstå det av alla jag mött under natten/dagen. Läkaren nickar och lyssnar tålmodigt sedan tittar han på min remiss och nu kommer chock nr 3. - Jaha och varför har dr x på vårdcentralen skickat dig hit? Ehhhh WHAT. Jag trodde i min enfald att det var HAN som var läkare och jag som var patient. Det framgår ju av remissen (för den hade jag läst i bilen och begrep den mycket väl så då borde ju även han göra det). Jag kunde inte låta bli att bli lite spydig och svarade att; - Jo som framgår av remissen så misstänkte dr x att infektionen kan ha spridit sig till bihålan och att ni borde kunna ta hand om det då. - Nå då får jag väl titta i bihålan på dig då, svarade han.

Jag vet inte om det var att tabletterna hade börjat ta eller om det bara var droppen som fick bägaren att rinna över, men plötsligt blev jag helt enkelt tvärsur. - Ok nu får det vara nog, sa jag. Det här är tredje stället jag besöker på mindre än ett dygn och nu vill jag inte ha mer ont. Med en något snopen röst frågade han om jag inte ville att han skulle undersöka mig. Jo då sa jag men det får inte göra ont, för nu är jag heligt trött på att ha ont. Det får vara bra med det nu.

Läkaren slickade sig om läpparna och jag insåg att det gick upp för honom att jag kunde tänkas bli besvärlig att ha att göra med. -Du ska ju givetvis för bedövning, sa han. -Bra, sa jag. Sedan stack han in en tuss indränkt i blå vätska i min näsborre som skulle bedöva näsgången och dessutom vidga den så att kameran skulle slinka in lite lättare. I fem minuter fick jag sitta med tussen i näsan och sedan förde han in en tunn slang med en kamera i och kollade hur det stod till med min bihåla. Den var så fin så, så det var inte där problemet låg och medan jag suttit med tussen i näsan hade han pratat med en kollega på käkkirurgin som sa att det med 99% säkerhet var fråga om en infektion i käkbenet och att jag behövde komma till en tandläkare som öppnade tanden (igen) för att släppa ut gas och eventuellt var. Han skrev gärna ut en remiss till St Eriks tandakut om jag ville ,sa han. Om jag ville? Hade jag något val? Det var ju bara att åka till nästa ställe. Fast jag spännde ögonen i honom och sa - Jag åker inte härifrån förrän du skrivit ut smärtstillande åt mig för det måste ni ju kunna göra även här och jag tänker inte stå utan hela helgen. Det gör jag bara inte. -Visst visst inga problem Det är klart du ska få recept med dig , svarade han tjänstvilligt. Ha ha tänkte jag. Davids seger över Goliat. Äntligen gör någon nått som jag velat sedan klockan 1.00 i natt.

Sedan skjutsade maken och Lilla damen mig till St Eriks tandakut. Jag skickade hem dem för vem visste hur lång tid det skulle kunna ta här?

Nu hade jag lite mer flyt för jag fick bara vänta 45 minuter och med smärtstillande i kroppen så var det ju inga problem. Jag fick en urgullig tandläkare som lyssnade på allt jag hade att berätta och klappade mig deltagande på armen och skakade då och då deltagande på huvudet när hon hörde om alla turer som jag varit tvungen att gå igenom. - Nu ska du i alla fall inte behöva ha ont mer sa hon. Sedan röntgade hon och konstaterade att infektionen flyttat upp i käkbenet och skrev ett recept på ännu starkare penicillin. Sedan bedövade hon och borrade upp tanden och sköljde rent och la i läkemedel och täppte igen. Allt med fjäderlätta händer och mjuk röst som hela tiden berättade vad hon gjorde och varför. Det gjorde inte det minsta ont och hon var med sköterskan som gett mig smärtstillande på HS mina hjältar för dagen. ( Ni får guldstjärna båda två.)

Sedan var det bara att hämta ut receptet på nytt penicillin och åka hem till familjen. Klockan 20.00 ganska exakt var jag hemma och kunde då för första gången slappna av och känna mig helt smärtfri.

Idag är jag totalt slut och jag har lite ont när medicinen är på väg att släppa men inte i närheten av den smärta jag hade igår så jag är mer än nöjd :)

Fyra vårdinrättningar på mindre än ett dygn. Någon som slår det?