117 dagar kvar till bebis!

Mammastatus: Det spänner rätt bra i magen och huden på magen och tuttarna kliar emellanåt så att man kan bli tokig. (Att smörja med olja hjälper.) Ryggslutet håller nog på att mjukas upp inför förlossningen så jag är rätt öm. Annars är allt toppen.

Bebisstatus: Hon har nu växt så pass mycket och blivit så stark att jag känner hur hon rör händerna där inne. Det är mjuka små rörelser och jag blir ibland lite full i skratt för det känns som om hon håller på att dekorera om! Lite julpyssel kanske! Igår kväll var det dock betydligt häftigare rörelser hon hängav sig åt, Riverdance typ. Tur att hon inte riktigt når mina revben än annars hade dom legat risigt till kan jag meddela! J

Pappastatus: Har nog börjat få lite småångest inför förlossningen. Börjar undra om det är så klokt att han tittar på Förlossningskliniken på tv4 Fakta. Medan jag tycker att det är fantastiskt hur mycket läkarna faktiskt kan klara och hur många barn dom kan rädda så blir han nojig över allt som kan gå fel!

Storebrorsstatus: Han kämpar på med alla läxor och jag är djupt imponerad av hur mycket han lärt sig under sin första termin i 1a klass. Dom ska ha julfest i skolan och då ska det uppträdas med julsånger. Så förutom alla matte- och svenskaläxor som ska hinnas med så ska det repas in julsånger. Av någon för mig okänd anledning har det blivit jättetråkigt att sjunga och han meddelade att han minsann inte tänker sjunga på uppträdandet utan bara stå där! (Jag tror mest att det handlar om den berömda latmasken och att det är jobbigt att lära sig alla texter.) Jag har gått runt problemet genom att fråga om han inte vill hjälpa mig att sjunga julsånger för lillasyster i magen under helgen. (Som av en händelse så ska vi ta just dom sånger som han ska uppträda med! Så praktiskt!) Det var han helt med på och ser till och med fram emot. Han kommer att bli en jättebra storebror! ”tår i modersögat”

Under de 20 första veckorna av graviditeten har allt varit så fixerat vid att bebisen skulle stanna i magen över huvudtaget så att jag knappt hunnit eller vågat förstå att jag är gravid. Vi har ju haft det ganska motigt med ett missfall hösten 2005 som visade sig vara partiell mola. Sedan fick vi ett tidigt missfall i februari i år. Efter det ville det inte riktigt ta sig, men så på vår bröllopsdag, midsommarafton, så stämde plötsligt allt och jag blev gravid. Någon vecka efter det att vi fått plus så började jag småblöda och mitt i alltihopa skulle vi till Mallorca i två veckor. Innan vi åkte fick jag göra ett UL (ultraljud) och då kunde dom se att det fanns en liten krabat där inne. Jag fortsatte att blöda lite varje dag och när vi kom hem fick jag göra ett nytt UL och vi blev enormt lättade då vi fick se ett litet hjärta picka där inne. Jag fortsatte att blöda fram till 15e veckan ungefär och sedan bara slutade det! Under hela denna period mådde jag dessutom riktigt illa. 24 timmar om dygnet! När jag kom tillbaka från semestern var det flera på jobbet som sa: - Oj vad smal du har blivit! Mmm det har ju varit så varmt så man har inte orkat äta…….. (Yeh right!) Nästa pers var FVP (fostervattenprov). Vi var i valet och kvalet om hur vi skulle göra, men eftersom jag närmar mig 40 år så beslutade vi att vi skulle göra ett i alla fall, även om det innebär en viss risk för missfall. Det gjorde inte ont, men var väldigt obehagligt. Efteråt gick vi hem och jag tillbringade de närmast två dagarna i soffan. Vi hade turen på vår sida och slapp både missfall, fostervattenläckage och infektioner. När svaret kom så var jag så nervös att jag knappt kunde öppna kuvertet och lättnaden över att allt var bra med vår lilla tös så enorm att jag inte kunde låta bli att gråta. Det stora UL som man gör runt v 18 gick också bra. Allt satt där det skulle och vi fick några bilder med oss hem. Så det var först i vecka 20 som jag började våga KÄNNA rent känslomässigt att jag är gravid. Vi ska ha en liten bebis och hon är ett fantastiskt litet mirakel som jag redan älskar av hela mitt hjärta.