Maken verkar ha åkt på influensan! Igår kväll hade han 40.6 i feber och värk i hela kroppen och idag ligger han bara och sover. Sova och dricka är ju det bästa man kan göra så jag ser till att han pillar i sig lite vätska de stunder han är vaken. Jag och barnen har klarat oss ännu så länge, vi får väl se hur länge det varar. Jag bryr mig inte så mycket om ifall jag skulle åka dit själv, men Lilla damen kan ju få slippa tycker jag.
Helgen har annars varit jättehärlig. Vi har varit hos makens föräldrar. På besök var också makens syster med familj så det har varit full fart med massor av god mat och långa promenader. För er som gillar kräftor kan jag ju berätta att svärfar tog upp en stor mängd egenhändigt fiskade kräftor från frysen i lördags som vi festade på. Himmel så gott det var! Som svågern sa är det mycket jobb för lite mat, men det är ju så gott och har man dessutom det sällskapet jag hade så är det en ren fröjd.
6 kommentarer:
ååååå, Lilla Damen får inte bli sjuk :-(
Annars har jag också åkt på att bli sjuk som alla andra känns det som. Rööstten börjar komma tillbaka, fast jag är hes...
Var rädd om er!
40,6. Det är verkligen feber. Länge sedan jag hade något sådant.
Hoppas han kryar på sig snart och att lilla damen slipper...
Oj stackarn! Är lite småsjuk själv efter diverse flygturer men en sån där influensa förtjänar ingen människa. Sova & dricka vatten är det enda som hjälper..
Hur står det till i sjukstugan? Tänker på er...
Alla: Det har varit ett par kaotiska dagar här. I måndags kväll hade maken 41 graders feber och jag fick lov att ringa en ambulans. Han blev omgående inlagd och har i flera dagar kämpat mot den höga febern som tom med alla läkemedel han fått har varit svår att få ner. Det visade sig att han drabbgats av en väldigt allvarlig lunginflammation och först idag på morgonen har febern gått ner till mer normala nivåer. Klarar han natten utan syrgas och att febern fortsätter att hålla sig borta eller i vart fall på en låg nivå så får han troligtvis åka hem imorgon. Som ni förstår har jag varit otroligt orolig och rädd och tanken har slagit mig att om vi levt för 100 år sedan eller i en annan del av världen så hade maken förmodligen inte klarat sig! Så sköra vi människor ändå är och så viktigt det är att ta vara på varje dag hur obetydlig och trist den än kan tyckas vara.
Sköt om er allihop. Och tack för visad omtanke.
Så sant att vi är så sköra, så sköra.
Mina varmaste tankar till dig och familjen.
Största kramen i universum
Skicka en kommentar