Under sommaren har det hänt så otroligt mycket med Lilla damen. Hon har blivit riktigt lång och ligger nu i startgroparna för att gå på egen hand. Hon har ju gått längs soffor och bord i flera månader för att inte tala om hur många timmar jag och maken tillbringat med att med krökta ryggar lotsat Lilla damen runt lägenheten. Nu när inskolningen på dagis nästan är klar så verkar det dock som att de första stegen utan stöd inte är långt borta. Hon är ensam om att inte kunna gå på dagis och det tror jag fått henne att ”fatta grejen” med att kunna gå själv.
I lördags när vi ganska trötta skulle gå och lägga oss så fick hon plötsligt för sig att NU ställer jag mig upp för egen maskin och det i sängen. Maken och jag jublade och klappade händerna som besatta och sedan ägnades en lång stund åt att ställa sig upp, ta emot folkets jubel, dunsa ner på rumpan och ställa sig upp igen. Sedan dess har hon ställt sig mer och mer utan stöd, men fötterna vill fortfarande inte riktigt flytta på sig, fast det är ju bara en tidsfråga innan hon sätter iväg och sedan lär det gå fort.
Inskolningen går faktiskt som en dans och vi får höra i princip varje dag hur fantastiskt kommunikativ, glad och utåtriktad hon är. Sådant vi själva trodde skulle bli knepigt (äta lunch och sova på vilan) har visat sig vara helt obefogat. Hennes inskolningsfröken är rar som socker och vi märker att hon är uppriktigt förtjust i Lilla damen och det känns ju otroligt bra att veta att hon finns där för vår lilla tjej när vi själv är tvungna att vara på våra jobb.
Jag återkommer med rapport om när de första stegen har avklarats.
6 kommentarer:
En underbar tid och litet bitterljuv. Man både vill att andra ska älska barnet och att det ska älska andra (speciellt viktigt att trivas på dagis), men...man vill ju vara nummer (ett) 1 själv. Ser fram mot att höra mer om lilla damens framfart bland möblerna!
Det sägs att den tiden går så fort och det verkar verkligen så...
Spader: Ja visst är det så. Fast nr 1 kommer jag nog att vara ett tag till (hoppas jag). Mer om Lilla damen kommer inom kort.
Miss UD: Ja och alla som säger så har helt rätt. När man får barn så börjar klockan plötsligt gå MYCKET fortare. Jag vet inte när jag satt i soffan och undrade "Vad ska jag göra nu då?", sist. Det är nog en 10 år sedan skulle jag tro :)
Ååååå, underbara Lilla Damen.
Ser så fram emot att träffa charmtrollet och dig på en höstprommis!
KRAM
Maria: Härligt! Det ser vi fram emot när den nya feberattacken har lagt sig.
Åh, så kul att hon är en sådan charmig liten dam! Vad härligt när fröken är så förtjust i ens barn, då känns det genast lite lättare att lämna dagis på morgonen kan jag tänka mig. Mysigt!
Skicka en kommentar