Historien om det flygande våffeljärnet

Jag har ju halvt om halvt lovat Fredrik, (i samband med historier om talande papperskorgar) att berätta historien om det flygande våffeljärnet och jag är en tjej/kvinna som står vid mitt ord och håller mina löften så här kommer den.

Jag var kanske 10-11 år och min syster följaktligen 7-8 år när följande utspelar sig i barndomshemmet. Till saken hör att mina föräldrars villa ligger vid Skurusundet. Det måste man liksom veta.

Pappa hade lovat mig och min syster nygräddade våfflor och en Söndag i februari var det dags att avnjuta läckerheterna. (Detta utspelar sig nämligen på den tiden då barn inte var ute och fikade stup i ett med sina föräldrar och våfflor, precis som semlor och kräftor serverades vid en speciell tidpunkt på året.)

Den gamla trotjänaren till våffeljärn togs fram och dammades under högtidliga former av medan jag och syster förväntansfullt följde processen från köksbordet.

Järnet penslades med smör och smeten till den första våfflan hälldes i järnet. En behaglig doft spred sig i köket medan pappa tog fram syltburkarna och den vispade grädden.

Sedan skulle han ta ut den första, vad han trodde skulle vara en gyllenbrun varm våffla ur järnet, men när han lyfte på locket möttes vi av anblicken av en trådig blek smet som var ordentligt fastkletad i järnets båda väggar.

Pappa muttrade en svordom och drog ur sladden för att göra rent den bråkiga apparaten. Efter en stunds gnuggande och putsande var järnet rent igen och proceduren gjordes om. I med sladden, vänta en stund, pensla med smör och i med smeten. Vi väntade lite längre den här gången innan pappa lyfte på locket, men även denna gång var resultatet en trådig sörja som var rejält ingeggad i järnet.

Den här gången svor pappa en lång hadderang och jag och systern började nog, trotts vår späda ålder, förstå att några våfflor skulle det nog inte bli. Nu har jag ju en otroligt envis pappa så han ställde sig faktiskt och gjorde rent våffeljärnet ytterligare en gång. – Har jag sagt att ni ska få våfflor, så ska ni ha våfflor. sa han medan han rengjorde järnet för andra gången.

På det igen. Proceduren upprepas, men det var en ganska så sammanbiten pappa som med sträng blick tittade på våffeljärnet medan den tredje potentiella våfflan gräddades. Stackars pappa. När han lyfte på locket var det återigen bara en smet som låg där och ingen fin liten våffla. Det var bara att inse att DET våffeljärnet gjort sitt och inte tänkte uppbåda så mycket värme att det skulle gå att göra våfflor med det igen EVER. Pappa blev svart i synen och slet ut sladden. Tog våffeljärnet och gick med bestämda steg och en hel del svärande mot ytterdörren. Jag och syster tittade storögt på varandra och hörde att pappa var på väg till andra sidan huset som ligger mot sundet. (Hans gormande hördes nämligen rätt bra.) Vi sprang fram till vardagsrumsfönstret lagom för att se pappa med full kraft slunga det trilskande våffeljärnet ut i vattnet. Det var en rejäl sving han fick till och våffeljärnet landade efter sin flygtur nästan mitt i sundet. Sedan gick han med bestämda steg tillbaka in och meddelade med myndig stämma att våffelätandet var uppskjutet till nästa helg.

Helgen därpå fick vi våfflor. Gräddade med ett sprillans nytt våffeljärn. Och jag undrar om det inte är så att pappa sedan den dagen alltid har TVÅ våffeljärn hemma!