L'heure Bleue skapades av redan 1912 av Jacques Guerlain (barnbarn till parfymhusets grundare Pierre Francois Pscal Guerlain), som också skapat überklassikerna Shalimar och Mitsouko. Det var också den första doften som parfymhuset Guerlain skapade med hjälp av aldehyder. (Konstgjorda doftämnen). Den tillhör familjen "floriental" där man mixat "floral" och "oriental" familjerna med varandra.
När jag tog upp den här doften ur påsen häromdagen blev jag nästan lite besviken eftersom det är den enda av alla dofterna som jag faktiskt känner till sedan tidigare, men lagt kort ligger tänkte jag och använde den således.
Det första som når min näsa är doften av rosor. De nästan springer för att vara först, men följs straxt upp av anis och heliotrop. Det lär vara bergamott i den också, men jag måste anstränga mig våldsamt för att känna det på min hud. På mig går den inte fram. I nästa inandning kommer en dust av iris, vanilj och mysk.
När doften så har landat är det i första hand en ganska blommig och pudrig doft med svala förtecken. Den känns inte så lättburen och är absolut en doft att använda på kvällen och natten. På dagen blir den för påträngande och kvalmig. En sak jag finner otroligt fascinerande med HB är att den är så statisk i sin doftkomposition. När den väl landat så "rör den inte på sig" på 7-8 timmar. Det var först när jag skulle gå hem efter en hel arbetsdag som jag faktiskt kände av violen och vaniljen på ett tydligt sätt.
Bilder jag får av doften är de av svala vackra filmstjärnor från stumfilmens glansdagar. Jag kan mycket väl tänka mig att Gloria Swanson eller ursnygga Louise Brooks bar doften.
Jag är inte säker på vad jag verkligen tycker om L'heure bleue. Å ena sidan förför den med sin säregna komposition som skiljer den så markant från alla andra dofter. I ett blindtest skulle jag tveklöst pricka in den. Å andra sidan rynkar jag lite på näsan åt dess pudriga och myskiga framtoning, men det gör inte så mycket när man står där i en makalös klänning, på en stor balkong med en drink i ena handen och fullmånen lysande från en nästan svart himmel. Från det stora huset hörs musik och nära nära viskar ens darling "Baby I love you". Då är L'heure bleue så våldsamt rätt.
5 kommentarer:
När en del provar vin låter de som du gör i det här inlägget... jag tycker vin smakar illa! När du skriver som du gör förstår jag ingenting...hur kan man urskilja de olika dofterna i en parfym??? Jag brukar tycka att de flesta parfymer luktar...gott!
Men så kommer jag tillbaka in på banan..."en makalös klänning" och någon som viskar i ens öra... Det är då jag förstår att du trots allt är heeeelt normal...vilken tur ;-))
Vilken underbar beskrivning, du får mig nästan att känna hur den doftar fast jag aldrig provat den.
Spader: Ha ha ha ha! Du är underbar. Jo man blir lite skruvad när man snöar in på parfymer. Fast det där att skilja ut de olika substanserna i parfymen är nått man lär sig med lite träning. Kram
Hanton: :D Det kommer mer! Fast inte ikväll för nu bara måste jag gå och lägga mig. Kram
Åååååå, låter som en doft för cocktailpartyt utomhus vid Medelhavet där det spelas jazz live i bakgrunden...
Dofter väcker känslor och visioner, helt klart!
Maria: Du har helt rätt. Där skulle den passa utmärkt. Dofter är fantastiskt, tänk bara vilka känslor doften av nybakade bullar väcker!
Skicka en kommentar