Jag är redan frälst när det gäller Depeche Mode, (har lyssnat på deras musik sedan 1981 och sett alla Stockholms spelningar sedan 1984), men efter onsdagens konsert har jag fått en nytändning i min passion för Depeche Modes musik! Det var i det närmaste en religiös upplevelse. En av höjdpunkterna var när Martin Gore stod ensam på scen och sjunger Leave in silence med bara ett piano till! Så naket och utlämnande och så vackert! Mitt hjärta var nära att brista. Eller när han sjöng Home! Det är som maken sa efteråt. Man kan inte låta bli att bli lite kär i Martin Gore! Ok nu blir jag ju inte kär i ML men väl i hans RÖST.
Vad gäller låtvalet så kan man ju inte säga nått speciellt om det, för med den mängd briljanta låtar de har att välja bland så är det alltid någon (eller snarare ett GÄNG låtar) man skulle velat höra på konserten. Jag önskar dock att de hade spelat Lilian, för det är en rasande bra låt från nya albumet och den hade jag velat se och höra den live. (Så känner jag en person som står mig väldigt nära som råkar heta Lilian och jag hade velat se hennes min om dom spelat den!)
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur genialiska Depeche Mode är i sin musikaliska utövning och hur lysande konserten var, men jag ska inte trötta ut er med det utan håller mig till att konstatera att jag är VÄLDIGT glad att vi har biljetter till den 7 juli! VÄLDIGT glad!
1 kommentar:
Du har biljetter, gud vad avundsjuk jag blir de tog ju slut på en timme. Vet vad du menar med religös upplevelse. För 14 års sedan, jag 16 år, var jag i Köpenhamn för att se dem. Och då träffade jag Andrew Fletcher på Ströget, innan konserten, och pratade med honom. Han var min absoluta favorit, och (på allvar) jag hade problem att andas. Nog för att det hade lite att göra med att jag var 16 men ändå jag kan fortfarande känna den ultimata glädjen...
Skicka en kommentar