72 dagar kvar till bebis

Mammastatus: Nu är det inte långt kvar och det märks på kroppen. Bäcken och höfter skulle behöva bytas ut eftersom dom värker mest hela tiden. Nätterna har blivit en plåga eftersom jag bara kan sova på sidan och det snart börjar värka på den sidan jag ligger. Att resa sig från sängen/soffan/stolen har blivit ett helt projekt som ofta görs under mycket stånkande och stönande och resulterar i att a) omvärlden får ett skrattanfall och frågar om jag vill ha lyftkran b) ser skräckslagen ut och frågar om jag vill ha lyftkran. Blåsan har mer eller mindre skrumpnat ihop till ett katrinplommons storlek vilket gör att jag inte får sova och inte kan röra mig som jag vill på stan. Det kan jag förresten inte göra i alla fall eftersom jag inte orkar gå på samma sätt som tidigare. En lite promenad bort till Götgatsbacken som jag i vanliga fall gör på ca 10-15 min tar nu dubbelt så lång tid plus att jag får betala med en djävulsk värk på kvällen (värre än vanligt mao). När jag ändå klagar kan jag ju tala om att det nedre paret revben är HELT onödigt! Även dom gör ont när man ligger ner och när man försöker knöla ihop sig i en någorlunda skön ställning i soffan. På toppen av allt detta har jag börjat få VÄLDIGT mycket sammandragningar. Flera gånger om dagen är dom så kraftiga att jag måste stanna upp och hålla i nått tills det släpper. För den som vill testa så är det bara att lägga sig på golvet och göra en sittups och när du är i jobbigaste läget så vet du hur det känns! Härligt va! Den som misstänker att jag inte tycker att det är så jättekul att vara gravid just nu har helt rätt! DET SUGER. Det finns dock en sak som gör det mödan värt och det är lilla damen. Att känna henne buffa runt gör mig alldeles varm inombords och även om jag mår skräp så vill jag verkligen att hon ska stanna där inne i alla fall till den 1 mars så att hon har hunnit bli klar innan hon kommer ut.

Bebisstatus: Hon har ju nu hunnit bli så stor att hon väger ca 1,5 kilo och man känner tydligt skillnad på vad som är hennes händer och hennes fötter. Hon rör sig fortfarande ganska mycket och älskar att köra in fötterna/huvudet i mammas ömma revben. Ibland ser man en stor knöl på magen eller att magen blir lite sned och kan man se att det är rumpan eller huvudet som sticker fram. Jag vet inte om hon bara tycker att det är trångt eller om det är seriösa utbrytningsförsök, men ibland så känns det som att hon försöker ta sig ut via skinnet i magen. Gärna i trakterna ovanför naveln så hon är verkligen ute och cyklar :) Vi har försökt förklara att utgången ligger åt ett annat håll men ännu så länge har hon inte börjat trycka på åt det hållet och jag hoppas att hon låter bli i ett par veckor till.

Pappastatus: Maken (och sonen) har börjat betrakta mig som en tickande bomb. Jag ser på dem att de väntar sig att bebisen ska trilla ut mellan mina ben efter en extra stånkig uppgång ur soffan eller att vattnet ska gå vid en riktigt svår sammandragning. Så att skriva att han är orolig är nog en underdrift för tillfället speciellt som jag faktiskt måste erkänna att jag inte mår så himla bra.

Storebrorsstatus: Även han är lite orolig för sin mamma samtidigt så är han glad för att all denna väntan snart är över så att hon kommer ut någon gång. – Vet du! När bebisen är född så är det värsta över. brukar han trösta mig med den lilla gulleplutten och det har han ju faktiskt alldeles rätt i!