43 dagar kvar till bebis

Så var det det här med att få en bebis. Man kan ju tycka att graviditeten i sig ska vara fullt tillräckligt. Man borde få ägna sig åt att bara vara gravid och försöka överleva, men ibland så vill ödet annorlunda. För mig ville det sig väldigt annorlunda förra helgen.

Efter att ha varit förkyld i en dryg vecka och hostat som en galning fick jag en spricka i ett revben. Det var så pass illa att vi fick åka ambulans till sjukhuset. Jag har aldrig ALDRIG haft så ont i hela mitt liv. Minsta rörelse fick det att kännas som om någon kört in en kniv i kroppen och det värsta är att jag inte överdriver. Det gjorde fruktansvärt ont!

Glöm det där man läser i böcker om hjälten som med brutet revben rider genom öknen för att varna sina kompisar om att fienden kommer. Jag säger bara HA HA HA HA man rider eller går ingenstans med ett skadat revben. Man vill vara helt still och gråter och skriker.

Väl på sjukhuset fick jag bebisvänlig smärtstillning och blev inlagd för observation. Efter ett par dagar så började jag så smått vilja åka hem. Då kom nästa chock! Natten till onsdagen fick lilla damen för sig att komma ut. Det blev ett väldigt hallå. Jag ringde maken och vi fick prata med barnläkare som informerade om vad som skulle hända efter förlossningen eftersom hon inte var fullgången och en läkare kom upp från förlossningen och berättade att allt var klart för kejsarsnitt eftersom de inte låter barn i säte födas naturligt före utgången av vecka 35.

Maken och jag var rätt chockade eftersom vi INTE hade räknat med det här. Jag menar jag låg ju inne för sönderhostat revben inte för att förlossningen skulle sätta igång!!!!

Tack och lov kollade dom hennes position med ultraljud innan dom tog oss till operation och det visade sig att hon vänt sig under natten och nu låg med huvudet ner vilket gjorde att vi slapp kejsarsnitt. Sedan tillbringade vi förmiddagen med att vänta. De var jätterara mot oss och tog till och med ner oss en sväng till prematuravdelningen för att vi skulle få titta på vårt rum och på hur det ser ut där hon skulle vårdas med värmebädd och annat.

När jag öppnat mig ca 1 ½ cm la sedan plötsligt allt bara av!!!!!! Vi väntade och väntade, men det hände inget mer. Natten gick och inget mer hände. På torsdagsmorgonen var läget fortfarande det samma och eftersom vi bor så väldigt nära sjukhuset tyckte läkaren att det skulle vara skönare för mig att vänta hemma istället för på sjukhuset. Så i torsdags kom vi hem! Utan bebis. Ju längre hon ligger kvar desto bättre så klart. Man ska ha gått 36 fullgångna veckor för att bebisen ska anses vara klar. Och det kan ju vara skönt att slippa bo ett par veckor på sjukhus, men med tanke på all dramatik så känns det ändå lite snopet att komma hem utan Lilla damen i famnen. Så nu ska vi ägna oss åt den ädla konsten att vänta. Och jag ska ägna mig åt den svåra konsten att bara VILA!

När Lilla damen kommer!? Hon kan komma inatt…… eller om en vecka……. eller om två veckor. Vem vet? Nu är det HON som bestämmer.

Bilden är tagen på sjukhuset på vad vi trodde var sista bilden på magen, men den är som sagt kvar.