Jag har äntligen läst ut ”Jonathan Strange och Mister Norell” av Susanna Clarke, nedan kallad boken. Jag är ganska säker på att jag aldrig i hela mitt liv hållit på så länge med en bok som denna. Jag minns inte när jag började på den men tror att det var någon gång i våras och först i torsdags blev jag alltså klar.
Jag har en regel när jag läser böcker. Man måste läsa minst 100 sidor innan man ger upp. Fast jag har nog aldrig givit upp en bok förut utan haft tur att bara välja riktigt bra eller i vart fall hyggliga böcker. Fram till nu då uppenbarligen. Boken har legat där på nattduksbordet och stirrat och jag har låtit den ligga. Det har gått veckor utan att jag läst en sida och den fick inte följa med på semestern. Bokens anklagande svarta omslag har legat där och glott på mig och sagt ”Du får inte läsa någon annan bok förrän du läst MIG”, så jag har låtit bli att läsa, men så för typ två veckor sedan tänkte jag att på jullovet ska jag läsa en bra bok. Jag bara VÄGRAR dras med DEN boken över jul också, så jag läste och läste och led och läste och slutligen kunde jag i torsdags lägga den ifrån mig för sista gången.
Varför i himmelens namn var jag tvungen att läsa den om jag tyckte så illa om den då?
1. Jag har (vad jag kan minnas) aldrig gett upp en bok förut och jag tänker inte börja nu.
2. Jag har önskat mig boken. (Faktiskt tjatat om att få den.)
3 Jag har fått den av maken.
Boken är välskriven, men Clarke använder så många ord för att beskriva tråkiga händelseförlopp att jag ständigt lägger ifrån sig boken av ren leda, och det finns väldigt många trista händelseförlopp i boken. Tjablett på magikerklubben, kriget i Spanien, beskrivningen av alvrike eller Kattdamen i Venedig. You name it. Faktum är att det är först de SISTA 100 sidorna som lyckas få mig att känna mig i alla fall liiiite intresserad för boken.
Personerna i boken lyckas inte fånga mig heller. Jag tycker inte om Mr Norell (snål, självupptagen, gemen och såååå uppfylld av sin egen storhet). Jag tycker inte om Jonathan Strange (egotrippad och världsfrånvänd), Alven eller Childermass (sluta låta människor (läs Norell) behandla dig som skit) ok HAN tar sig på slutet men de första 600 sidorna är han lika tråkig som resten. Den enda person jag tycker om från början till slut är Fru Strange som (bara därför?) går och dör. (Egentligen dör hon inte utan blir ”kidnappad” till alvrike, men i alla fall.)
Allt i boken känns mörkt och dystert och inte på det där gotiska spännande sättet utan på ett högst trist och gråblaskigt sätt som bara gör mig uttråkad. Inte ens alvrike är spännande eller mystiskt. Boken är som sagt välskriven, men ofta får jag en känsla av att Clarke får betalt per ord vilket gör att hon använder väldigt många ord för att beskriva en gata eller ett rum utan att det har någon betydelse för handlingen eller personerna i boken. Dialogerna känns ofta tröga och lite krystade och jag som alltid brukar se handlingen som en film i huvudet samtidigt som jag läser har bara sett lösryckta foton av vissa scenarios.
Nä det här var inget för mig.
PS I fredags började jag läsa ”Om jag kunde drömma! Av Stephenie Meyer och jag har redan hunnit med att tugga i mig över 150 sidor. (Nattläsning bredvid hostande febrig dotter.) Den är underbar och jag älskar huvudpersonerna, så nu vet jag att jag kommer att få läsa något riktigt bra under julen.
5 kommentarer:
Vilken härlig recension. Jag riktigt ser triangeldramat: dig, sängen och bordet kväll efter kväll.
Jag är en riktig skrutta när det kommer till romaner. Blir mest deckare. Fast jag VILL vara en sån som läser god litteratur...
Maria: Tack! Jag vet dock inte om den här boken räknas till "god litteratur" är rätt skruttig när det kommer till sånt jag med.
Jag tyckte ungefär detsamma om boken, hade hon utvecklat vissa intriger som hon bara hastigt nämner (som trollkarlarnas framsteg och besvärjelser som de lyckas med) och skippat de långrandiga beskrivningarna hade boken blivit en helt annan.
Jag ger inte heller upp på böcker och trots att jag läste den på semestern förra året tog det riktigt lång tid att läsa ut den. Men en god grundidé tyckte jag den var baserad på iallafall, så får man väl själv fantisera fram en vettigare intrig :-)
"Jag har en regel när jag läser böcker. Man måste läsa minst 100 sidor innan man ger upp."
Jag brukar ha samma princip, att ge upp en bok för tidigt finns inte. Läste nyligen (nota bene försökte) en deckare, vilka jag har svårt för, i regi av Lee Child; Persuader. Jag var dock tvungen ge upp ganska precis efter 100-sträcket. Den var helt enkelt värdelös in absurdum.
Gick istället på "Den Utmätta Tiden" av Peter Noll och helt klart ett byte upp på skalan.
Jonna: Nä det kunde helt klart varit lite mer go i boken. Då hade man nog tyckt annorlunda, men som det nu var så fick jag aldrig ett vidare gott öga till den. Konstigt att den blev så upphåsad när den kom. Jag har ytterst svårt att förstå varför.
Doktoranden: Precis som du tycker jag att det är viktigt att ge böckerna en chans. En av mina absoluta favoriter ever som är en serie som börjar med "Främlingen" av Diana Gabaldon hade jag missat helt om jag inte tagit mig igenom de första 100 sidorna med rätt så svalt intresse, men sedan! Oj oj oj som sagt den är nått av det bästa jag läst i hela mitt liv. Där finns precis ALLT.
Skicka en kommentar