Idag när vi var ute en sväng (till) med Norrköpingsgänget så var det ju rätt regnigt och efter ett tag övergick det till snöblandat blask som inte gör någon människa glad. Vi tog vår tillflykt in i Skrapan och när kom ut igen så hade det börjat snöa! Stora vita tussar föll från himlen och Lilla damen som hade varit för liten för att bry sig om snö förra året, tittade ut från regnskyddet på vagnen.
Med nakna små händer sträckte hon sig efter flingorna och skrattade så att man nästan blev tårögd. Hennes lilla ansikte lös av glädje och förundran och ögonen glittrade så fantastiskt så vi för en stund glömde bort hur kallt och grått det var runt omkring oss. Tänk att få känna så inför omvärlden igen! Att med ett barns ögon och sinne uppleva saker för första gången på det där nakna sättet. Så stor en snöflinga kan te sig då.
6 kommentarer:
ÅÅååååå, hon är helt ljuvlig... jag känner igen mig själv i den Lilla Damen... har nog aldrig blivit av med de där spontana barnalyckoruset för omvärlden...
Absolut underbart är det när ungarna upptäcker snön på riktigt för första gången. Kan se lilla damen framför mig! Okej då! Hoppas därför på en riktigt vit jul!
Det måste ha varit helt underbart att se henne!
Åhh jag blev alldeles rörd! Har men egna barn, så kniper det extra i hjärtat när man läser sånt där! Man blir alldeles lycklig!
Barns sätt att se på världen skulle jag vilja ta patent på... :)
Maria: Ljuvlig är ordet! Du skulle sett hennes ögon vad de glittrade! Kram!
Spader: Ja det blir magiska ögonblick i livet. Ja en vit jul vore inte dumt. Sedan får det gärna töa bort den 2 januari.....
Hanton: Som sagt. Magiskt. Hon var så strålande glad, min lilla skatt.
Marinamake: Ja då förstår du precis :) Det var verkligen ren och skär glädje i hennes ögon!
Annie: Oh då skulle du bli ofantligt rik! Jag tror många vuxna skulle ge väldigt mycket för att få uppleva det igen.
Skicka en kommentar