För att föstå den rubriken så måste man göra ett besök hos Fredrik och med det sagt ska jag nu berätta om den gången jag träffade en talande papperskorg.
Det var för en herrans massa år sedan när jag var en liten flicka på 7 år. Jag var med mamma, pappa och lillasyster på semester på Öland.
På den tiden så fanns det en Sagopark i närheten av Löttorp. (Nu tror jag att man gjort om det till något som kallas för Lådbilslandet.) Jag tyckte att det var ett underbart magiskt ställe där sagorna fick liv i form av små scenerier som byggts upp med jämna mellanrum längs en stig i skogen. Dockorna var nog rätt slitna och mekaniken fungerade nog inte så jättebra alla gånger, men är man en liten flicka på 7 år så märker man inte sånt. För mig var det som att öppna portarna mot sagans värld och jag kommer fortfarande ihåg den där glädjen och pirret som kändes i hela bröstet medan vi gick på den där stigen fram mot nästa saga. Vid varje saga så var det även en bandad röst som i väldigt sammanfattade drag berättade sagan om och om igen. På vissa ställen längs stigen kunde man ibland höra mumlet från två olika sagor samtidigt, men oftast var det tyst på vägen mot nästa saga.
Eller tyst och tyst. Det var en röst som hördes HELA tiden (förutom lillasysters då). Den talande papperskorgen!
Öland har ju alltid värnat om sin natur och att det ska vara rent och fint vilket är nödvändigt med tanke på den enorma mängd turister som ön ska ta emot varje år, men på Sagoparken tog man nog ändå priset! Jag har aldrig, förr eller senare, stött på en envisare eller mer enerverande papperskorg.
På parkeringen hade dom placerat en stor gubbe i plast och med sina stora labbar höll han ut byxlinningen så att man skulle kunna kasta sitt skräp där. (Bara det är ju absurt när jag tänker efter.) Och precis som alla andra figurer på Sagolandet hade även han en lite röstslinga. Skillnaden var bara att här hade man dragit upp volymknappen till max. Så var du än var i Sagolandet hördes den talande papperskorgens enträgna uppmaning:
- Papper här! Papper här! Papper här!
Efter en stund blir det rätt tjatigt. Och efter ytterligare en stund får man nästan krupp. Inte när man är en flicka på 7 år som tycker att hon är i paradiset, för hon hade den välsignade förmågan att gå helt upp i sagorna, men de stackars föräldrarna! Speciellt pappa, stackaren.
När vi sedan kom hem till vår stuga och jag och syrran i kör började mässa
–Papper här Papper här! är det inte så konstigt att det arma faderskapet såg rött och på ett väldigt tydligt sätt kungjorde att vi gjorde bäst i att leka något helt annat! Då tittade jag nog med stor förvåning på honom utan att riktigt begripa hur den leken kunde göra pappa röd om öronen, men idag har jag FULL förståelse ! Jag behöver bara tänka på den där talande papperskorgen så får jag rysningar! :)
6 kommentarer:
Hahaha. Vilken otroligt rolig berättelse!
Har sett en talande papperskorg någon gång på Dolda kameran" men inte mött någon själv ;-)
Undrar om den finns kvar? (jag älskade peter pan när jag var liten på Liseberg. Också små sagovärldar... fast lite mer som NKs julskyltning, kanske...)
Ja jag ska nog blogga lite barn-och ungdomsminnen när andan faller på.
Peter Pan på Liseberg har jag missat! (Attans hade säkert gillat det.)
Jag är väl jättebarnslig, men det står jag för. Jag kan fortfarande känna ekon av den där pirrande känslan när jag tex åker kärlekstunneln på Gröna Lund. Jag blir NÄSTAN 7 år igen!
Ahahahaha! Den var hur bra, söt, underbar och igenkännande som helst!
Som småbarnspappa kan man verkligen ibland fundera varför ens ungar mässar vissa saker till fördärvelse. Du har förklarat det hela på ett ypperligt sätt..
En solskenshistoria med knorr! :)
Vilka minnen... :D
Jag älskade Sagostigen utanför Malmköping och när jag återvände dit för några år sen var det en ren nostalgitripp. Men visst förvandlades saker när man var liten, magiskt :)
Fredrik: :) Nästa gång ska jag berätta om det flygande våffeljärnet, men jag tjuvhåller på historien en stund till.
Annie: Där har jag aldrig varit. Synd det hade jag nog gillat. Ja jag var ju ute efter en nostalgitripp för ett par år sedan jag med när vi var på Öland med sonen för första gången. Jag inbillade mig att jag skulle ta med honom till Sagolandet och höll på att få seriöst hjärtfel när jag såg att mitt sagoparadis förvandlats till Lådbilslandet! Ja men LÅDBILSLANDET! Var är magin??? Jag bara frågar ! Sonen var ju iofs supernöjd så jag får väl se fram emot att läsa på hans framtida blogg om si så där en 20 år om hur han en sommar för länge sedan gjorde första hjälpen på sin mamma för att Sagolandet blivit förvandlad av en (ond!) fe till lådbilslandet.
Fan va kul! Googlade på talande papperskorg på Öland som jag minns från barndomen och hamnade här! Har för mig att den ändrade fras när man la i papper, ”Tack så mycket, tack tack”!
Skicka en kommentar