Det känns nästan overkligt nu. Nu är det mer fråga om dagar än om veckor. Om jag får bestämma så är det MAX 1 vecka kvar och jag klamrar mig fast vid att det oftast är förstagångsföderskor som går över tiden. Jag gjorde det med sonen, 8 dagar. Det var förmodligen de längsta dagarna i mitt liv. Så jag tycker att jag har gjort mitt när det gäller att gå över tiden. Behöver ingen repris på det! Dessutom har det ju på ett sätt varit värre den här gången eftersom hon var på väg ut redan för 6 veckor sedan och sedan dess har jag varit mentalt förberedd på att förlossningen kan starta när som helst. Det är rätt jobbigt att ligga i startgroparna inför en stor händelse så länge. Tänk dig själv att du ska springa ett lopp. Du står där med båda fötterna stadigt förankrade i startblocken och händerna prydligt placerade bakom startlinjen och bara väntar på att få höra startskottet så att du kan få komma iväg. Men skottet kommer inte. Till slut kommer tränaren och säger att du får fortsätta hålla dig varm för starten har blivit uppskjuten. Så du går och sätta på dig lite värmande kläder och försöka hålla tändningen på topp. Efter ett tag så kallas du tillbaka till startlinjen och du tänker att nu. NU, kommer jag iväg, men återigen avbryts starten. Ungefär så har jag haft det de senaste 6 veckorna och jag har inte fått starta ÄN, men snart så kan inte starten skjutas upp längre och DÅ! Jäklar vad jag ska springa!
Även om jag är mer än trött på att vara gravid nu så är jag ändå oändligt tacksam för att Lilla damen har legat där inne så här länge. Att komma hit var ju inte självklart. Min och makens resa började för nästan två år sedan när vi började försöka bli med bebis. Jag hade haft p-spruta och det tog ett bra tag innan jag började ha ägglossning. När vi sedan blev med barn så visste vår glädje inga gränser så det blev en otrolig chock när jag vid första läkarundersökningen i vecka 11 fick höra att de inte kunde se något foster. Jag skickades till SÖS och där konstaterade man att jag fått partiell druvbörd och var tvungen att skrapas omgående. (Mola = Druvbörd är en sorts tumör som utvecklas i moderkakan och gör så att fostret dör och tillbakabildas.) Operationen gjordes redan dagen efter. Sedan var vi tvungna att vänta med att skaffa barn i 6 månader medan jag gick på regelbundna provtagningar för att hålla koll på att molan inte återkom. När det sedan var fritt fram igen så blev vi överlyckliga då vi lyckades på första försöket, men den glädjen höll bara i sig i ett par veckor för i vecka 6 eller 7 så fick jag missfall. Behöver jag säga att jag tyckte att världen var orättvis? Ett tag så undrade jag om vi skulle orka med ett försök till, men vår längtan efter en bebis tog över och sedan följde ett par nojiga månader med ägglossningsstickor och ett evigt tittande efter om mensen skulle komma eller inte.
På midsommarafton förra året så måste turen varit på vår sida, för då blev hon till, Lilla damen. Den här gången var vi betydligt försiktigare med att ha några större förhoppningar och strax innan vi skulle åka till Mallis så började jag blöda (och må hemskt illa). Vi trodde ju att det var missfall igen men vi fick som tur var komma på ett ultraljud (UL) och där kunde dom konstaterat att jo då det ligger en liten rackare där inne och hjärtat slår. Hopp! När vi sedan kom hem från Spanien så hade vi tid för ett nytt UL och trotts att jag blött lite varje dag så var vår lilla bebis kvar där inne. I vecka 13, tror jag det var, så slutade jag plötsligt att blöda och man konstaterade att graviditeten såg ut som om jag aldrig haft något problem över huvud taget!
Med tanke på vår historia så har vi varit på en del extrakontroller för att följa upp att graviditeten fortlöpt som den ska och även om hon varit på väg ut ett par gånger de senaste veckorna så har hon mått toppenbra hela tiden. Hon är stark och en riktig liten spelevink som buffar och knuffar runt där inne så jag ibland blir förvånad över hur en så liten varelse kan besitta så mycket styrka och livskraft.
Jag skriver den här långa berättelsen om vår resa mot bebis därför att jag hoppas att någon där ute som längtar efter bebis och behöver lite hopp kanske kan få det genom min historia. För även om vägen kan vara lång och krokig och kantad av både besvikelse och sorg så kan man komma fram till mållinjen till slut.
Nu förstår ni hur mycket vi längtar efter vår lilla dam och hur oändligt älskad hon är och kommer att vara i evighet.
8 kommentarer:
Blir tårögd av att läsa.
Lyllos underbara Lilla Damen som är så otroligt efterlängtad och älskad.
Och ut kommer hon att komma, även om det blir lite omstarter mest hela tiden, så är det ju strax dags ;-)
Det kommer gå såååååå bra!
Maria: Ja vår resa har varit både krokig och vinglig, men när vi känner hur hon buffar runt där inne, så full av liv, så känner vi att det har varit värt det genom alla tårar och all oro!
Ja det känner jag med. Förlossningen brukar var nått som oroar, men för mig är det inte så. Jag känner mig väldigt lugn för den. Är snarare förväntansfull.
Jag blir också tårögd av att läsa. Det är så mycket man på många sätt tar för givet. Exempelvis som att man ska kunna få barn.
Jag är riktigt glad för er skull och jag hoppas att sonen är glad och förväntansfull över att bli storebror nu.
Fröken Lund: Det är därför jag efter mycket funderande till slut valt att berätta om det här i bloggen. Dels är det lite terapi för min egen del och sedan vill jag ge lite hopp till andra som är i liknande situation. Man vet aldrig hur historien slutar och även när det ser mörkt ut så finns det hopp. Kanske slutar det inte som man vill alla gånger, men då har livet alltid annat i beredskap åt en. Jag skrev nog det här också för att jag på något sätt vill uttrycka min tacksamhet till livet och vad det gett mig. Att få barn är den största gåva livet kan ge och därför känner jag mig väldigt ödmjuk just nu när vi efter alla turer är på väg att få vårt andra barn.
Oh ja stoltare storebror har sällan skådats. Du ska se hans ansikte när han känner på min mage hur hon rör sig där inne. Han har redan planerat vilka sånger han ska sjunga för henne när hon ska sova osv. Nästan varje dag sätter han munnen vid magen och säger
-Jag älskar dig lillasyster.
Han längtar lika mycket efter henne som jag och maken!
Jag var tårögd redan efter halva inlägget men allt svämmade totalt över när jag läste att din son säger till Lilla Damen att han älskar henne varje kväll, så fint så fin så fint. Jag har inga barn än, har aldrig varit gravid heller, så jag kan aldrig sätta mig in i den situationen som du och din man upplevt tillsammans men är väldigt glad för eran skull att Lilla Damen alldeles snart kommer möta världen. Stor kram till hela din familj :)
Mary: Ja sonen är verkligen go! Jag blir alldeles varm i hjärtat när han pratar med lilla damen för vi är ju faktiskt TRE om den här graviditeten.
Det spelar ingen roll att du inte varit gravid eller har barn. Ditt stöd och dina ord betyder massor för mig ändå.
Maria, Fröken Lund och Mary: Tack för att ni kommer in till mig och peppar! Det betyder jättemycket! Ibland när jag känner mig trött och lite nere för att allt går så segt just nu så läser jag era kommentarer och då känner jag att jag orkar en stund till. Kram på er!!!!!
Hej bling bling, maken, storebror och lilla damen.
Bra att dela med sig av såna här historier.
Jag har tre barn - men innan jag fick dem förlorade jag två.
Det var otroligt jobbigt.
Och att man på sjukhuset tyckte att jag var fit fo fight eftern en veckas sjukskrivning var otroligt!
Viss - fysiskt var jag i form - men hade de frågat hur jag mådde?
När jag förlorade mitt första barn fick jag tag på en egen läkare som sjuksrev mig så länge jag ville. En sån där som försäkringskassan hatar, en sån som alla politiker talar illa om i radion - arbetsföra människor går omkkring på våra gator och är sjukskrivna - skandal!
Men jag behövde det. Och jag mådde väldigt mycket bättre av mina självläkande promenader i stadens parker och på museer.
När jag förlorade mitt andra barn hade jag honom inte längre vid min sida - hurtiga hurrarop uppmanade mig att gå tillbaks till jobbet så fort som möjligt.
"Det är som när man kastas ur sadeln - på det igen".
Jag jobbade på dagis, några av mina arbetskamrater var gravida och hade magar som växte - medan min åter var tom som en kyrka.
Det kan jag säga - att inte ska man hoppa på jobbet för fort efter en sorg.
Sicket snack från försäkringskassan: Vi frågar inte efter vad du _inte_ kan - vi frågar efter vad du kan.
Vill ni veta vad jag kunde? Jag kunde gråta - första gången - för då fick jag vara ifred.
Men andra gången växte sorgen inåt.
Skulle jag gråta på personaltoaletten, eller kontoret när längtan efter de två jag förlorat blivit för stor?
Sen fick jag i alla fall tre fantastiska barn. Och jag hade faktiskt inte fått dem - om inte de två tidigare blivit änglabarn.
Jag skrev också av mig när jag var ledsen. Men på den tiden fanns det inte en dator i var människas hem.
Jag skrev sorgen som noveller på min knackiga skrivmaskin - och sen har jag renskrivit dem på min första dator.
Att skriva är en bra terapi tycker jag.
Kramar till hela familjen.
PS:Jag gick över tiden 18 dagar med min första, 6 dagar med nummer två och tre dagar med nummer tre.DS
lenak: Ja vi har all vår historia och även din väg har varit krokig och jobbig fram till bebis.
Ja ibland så undrar jag också hur de tänker på Försäkringskassan. Visst det är nog bra att folk ska komma tillbaka till arbetet och inte "gå hemma för länge", men man måste ju titta på VARFÖR en människa varit sjukskriven och sedan är vi ju alla olika. En del behöver längre tid än andra. Det är inte alltid det är fel på kroppen, men hur ska man kunna fungera på jobbet när hela ens inre håller på att gå sönder av sorg!?
Är det bättre att sorgen växer inåt som den gjorde för dig? Knappast! Det kan ju verkligen skada en människa så att man blir borta jättelänge när det väl brister. Vad skulle Försäkringskassan vinna på det?
Tack för att du delade med dig av DIN historia och det gör mig glad att även du fick ett lyckligt slut med tre barn! Härligt!
Ja vi får väl se om hon kommer före BF eller om jag ska gå över tiden !!! Just nu är varje dag fylld av spänning och förväntan!
Stor Kram
Skicka en kommentar