Ett magiskt dygn

Så kom hon äntligen, Lilla Damen, eller Cornelia som hon heter.

Hon föddes på SÖS den 18 mars kl 20.56. Hon är 49 cm lång och vägde 3 540g.

När jag lämnade bloggen så var vi ju på väg till SÖS för vad jag trodde skulle bli en kontroll, men det blev ganska mycket mer än så.

När vi kom in till förlossningen var jag bara öppen 1½ cm och det var ju inget nytt så jag tänkte att jag nog skulle bli hemskickad men efter att ha legat med CTG kurva i 30 min så var jag öppen två cm och vår barnmorska (BM) tyckte inte alls att jag skulle åka hem! Hastigt och lustigt fick maken ta med sonen hem så att han kunde bli hämtad av mina föräldrar och våra väskor som vi skulle ha under BB tiden hade vi också lämnat hemma.

Medan jag väntade på att maken skulle komma tillbaka fick jag lite mat för som vår BM sa.
– Ska du äta ska du göra det nu, sedan vet man inte när du får tillfälle igen. Det hade hon verkligen rätt i!
Vid 17. var maken tillbaka och vi började gå lite fram och tillbaka i korridoren. Dels för att det hjälper mot molvärken, men min baktanke med det hela var att det skull stimulera värkarbetetet som fortfarande var ganska ojämt. Vår BM var dock med på noterna för när vi mötte henne vid ett tillfälle så fick maken order om att börja klocka värkarna noga. – Du är en sådan där som bara är redo att krysta rätt som det är och jag vill gärna vara med på ett hörn.

Sedan övertalade hon mig att det kunde vara klokt med ett avslappnande bad för att spara lite på krafterna så då gjorde jag det, men efter en stund i badet med akupunkturnålar i pannan och öronen för att få lite extra avslappning, så var värkarna så kraftiga att jag inte hade någon lust att vara kvar i badet längre.

Vid 19.30 var värkarna regelbundna och täta och kom 4-5 minuters intervaller och jag var öppen 5 cm. BM kollade också läget på lilla damen och hittade då en liten fot i öppningen. Vi har ju hela tiden vetat att hon ligger i säte, men nu var där även en liten fot. Vi fick då veta att en fot är ok och att det tom får vara två om sätet känns ordentligt tillsammans med fötterna, men att två fötter med svag känning av sätet eller inget säte alls leder till kejsarsnitt eftersom det är farligt för både barn och mamma om barnet kommer med fötterna först. (Det har att göra med att den föregående delen då inte är tillräckligt stor för att öppna upp förlossningskanalen ordentligt och barnet löper stor risk att fastna.)

Värkarna är nu kraftiga och tar med mig i vågor av smärta som gör att omvärlden försvinner lite. Maken är hela tiden där och när han märker att det är dags för en värk så håller han min hand och ibland hör jag honom stilla påminna mig om att andas igenom värken för att lindra, vilket jag emellanåt glömmer av för att det gör så ont. Vår BM tycker att jag ska testa lustgas och efter ett par försök fattar jag galoppen och inser att den kan hjälpa mig på ett bra sätt utan att jag tappar kontroll eller blir påverkad. Allt som händer är att toppen på smärtan blir lite trubbigare och därmed uthärdligare.

Vid 20.05 är jag i ett hav av värkar, makens hand och tröstande ord och lustgas. Jag hör BM och sköterskor väldigt tydligt och flämtar fram svar på frågor och uppmuntrande ord från den underbara personalen. Det visar sig att jag är öppen 10 cm och vid det konstaterandet upptäcker även BM TVÅ små fötter som är på väg ut. Sätet står så högt nu att hon inte kan känna det. Mitt i allt det här börjar jag få krystvärkar. Blixtsnabb tillkallas en läkare som kliver in i vårt rum mitt i en krystvärk. Så fort värken klingat av sliter jag masken från ansiktet och väser mellan sammanbitna tänder:
- Ska du känna på barnet, så gör det NU för snart kommer nästa värk!
Snabbt är hon där och känner efter, men även hon är lite osäker så överläkaren tillkallas, (som tydligen stod mitt i en operation men fick avbryta den för att kolla mitt säte!) men hon känner tydligt två fötter och ger order om att jag ska få medicin som stoppar krystvärkarna och att kejsarsnitt förbereds omedelbart.

Tack vare medicinen lägger sig genast krystvärkarna, men jag har fortfarande grymma värkar. Allt går ju väldigt fort nu och jag och maken har fullt upp med att bara hinna med att förstå vad som händer, men jag vill verkligen betona att personalen hela tiden pratar med oss och förklarar läget och tröstar och uppmuntrar. Dom är helt underbara.

Jag rullas skyndsamt till OP och maken kläs i gröna fina kläder så att han kan vara med. Jag får en slang kopplat till nålen jag har i ena handen, ryggmärgsbedövning, elektroder satta på bröstet och en äcklig sörja som jag ska dricka för att inte kräkas under operationen. Allt ungefär samtidigt.

Jag läggs ner på bordet och narkosläkaren börjar dutta runt på min kropp med en stor tuss indränkt i sprit för att se var jag känner kyla och inte. Någonstans här börjar jag fatta vad som är på väg att hända och känner mig plötsligt ganska liten och rädd. Tusen tankar far genom huvudet: Tänk om hon blir skadad under OP, tänk om dom skär i henne av misstag, tänk om tänk om….

Personalen jobbar hela tiden snabbt, men det blir aldrig stressig stämning i rummet. Teamet talar uppmuntrande och vänligt med mig och maken hela tiden. Ett grönt skynke skärmar av oss från min mage och jag börjar förstå att det strax är dags. Jag tittar maken djupt i ögonen och säger med ynklig röst:
- Minns du när vi gifte oss?
- Klart jag gör.
- Kommer du ihåg vår sång som spelades då?
- Det glömmer jag aldrig.
Och sedan börjar jag sjunga, viska och nynna fram sången. (In the wake of adversity av Dead can dance) Plötsligt känner jag hur det liksom lättar i magen och jag säger till maken att NU tog dom ut henne och sedan hör vi henne gny för första gången. Straxt därefter lyfter dom över henne så att vi får se vår lilla dotter. Vi skrattar och gråter på en gång. Hon är det vackraste jag sett i hela mitt liv och jag kommer aldrig, hur många ord jag än använder, kunna beskriva den känslan. Sedan går de iväg med henne och maken följer med för att få klippa navelsträngen och att hon hela tiden ska ha en förälder hos sig. Dom kommer snabb tillbaka och jag får ha henne hos mig medan de syr ihop mig.

Efter ett par timmar börjar mina ben fungera igen vilket känns skönt. Eftersom jag är snittad får vi stanna ett par dagar på sjukhuset så vi kommer hem först den 22 mars. Sedan har dagarna bara rusat iväg. Makens pappadagar som han får ta ut i samband med förlossningen är snart slut och på måndag ska han börja jobba igen vilket både han och jag har lite ångest över. Vi vill ju bara få vara tillsammans nu och njuta av vår lilla tjej. Tur att det snart är påsk så att vi åter får vara tillsammans utan en massa störande moment som jobbet! :)

Sonen är otroligt stolt över sin syster och kommer tom in på natten för att kolla så att hon mår bra när han vaknat av att hon är ledsen. Jag är verkligen lyckligt lottad som har en sådan fin lite familj!