Ett magiskt dygn

Så kom hon äntligen, Lilla Damen, eller Cornelia som hon heter.

Hon föddes på SÖS den 18 mars kl 20.56. Hon är 49 cm lång och vägde 3 540g.

När jag lämnade bloggen så var vi ju på väg till SÖS för vad jag trodde skulle bli en kontroll, men det blev ganska mycket mer än så.

När vi kom in till förlossningen var jag bara öppen 1½ cm och det var ju inget nytt så jag tänkte att jag nog skulle bli hemskickad men efter att ha legat med CTG kurva i 30 min så var jag öppen två cm och vår barnmorska (BM) tyckte inte alls att jag skulle åka hem! Hastigt och lustigt fick maken ta med sonen hem så att han kunde bli hämtad av mina föräldrar och våra väskor som vi skulle ha under BB tiden hade vi också lämnat hemma.

Medan jag väntade på att maken skulle komma tillbaka fick jag lite mat för som vår BM sa.
– Ska du äta ska du göra det nu, sedan vet man inte när du får tillfälle igen. Det hade hon verkligen rätt i!
Vid 17. var maken tillbaka och vi började gå lite fram och tillbaka i korridoren. Dels för att det hjälper mot molvärken, men min baktanke med det hela var att det skull stimulera värkarbetetet som fortfarande var ganska ojämt. Vår BM var dock med på noterna för när vi mötte henne vid ett tillfälle så fick maken order om att börja klocka värkarna noga. – Du är en sådan där som bara är redo att krysta rätt som det är och jag vill gärna vara med på ett hörn.

Sedan övertalade hon mig att det kunde vara klokt med ett avslappnande bad för att spara lite på krafterna så då gjorde jag det, men efter en stund i badet med akupunkturnålar i pannan och öronen för att få lite extra avslappning, så var värkarna så kraftiga att jag inte hade någon lust att vara kvar i badet längre.

Vid 19.30 var värkarna regelbundna och täta och kom 4-5 minuters intervaller och jag var öppen 5 cm. BM kollade också läget på lilla damen och hittade då en liten fot i öppningen. Vi har ju hela tiden vetat att hon ligger i säte, men nu var där även en liten fot. Vi fick då veta att en fot är ok och att det tom får vara två om sätet känns ordentligt tillsammans med fötterna, men att två fötter med svag känning av sätet eller inget säte alls leder till kejsarsnitt eftersom det är farligt för både barn och mamma om barnet kommer med fötterna först. (Det har att göra med att den föregående delen då inte är tillräckligt stor för att öppna upp förlossningskanalen ordentligt och barnet löper stor risk att fastna.)

Värkarna är nu kraftiga och tar med mig i vågor av smärta som gör att omvärlden försvinner lite. Maken är hela tiden där och när han märker att det är dags för en värk så håller han min hand och ibland hör jag honom stilla påminna mig om att andas igenom värken för att lindra, vilket jag emellanåt glömmer av för att det gör så ont. Vår BM tycker att jag ska testa lustgas och efter ett par försök fattar jag galoppen och inser att den kan hjälpa mig på ett bra sätt utan att jag tappar kontroll eller blir påverkad. Allt som händer är att toppen på smärtan blir lite trubbigare och därmed uthärdligare.

Vid 20.05 är jag i ett hav av värkar, makens hand och tröstande ord och lustgas. Jag hör BM och sköterskor väldigt tydligt och flämtar fram svar på frågor och uppmuntrande ord från den underbara personalen. Det visar sig att jag är öppen 10 cm och vid det konstaterandet upptäcker även BM TVÅ små fötter som är på väg ut. Sätet står så högt nu att hon inte kan känna det. Mitt i allt det här börjar jag få krystvärkar. Blixtsnabb tillkallas en läkare som kliver in i vårt rum mitt i en krystvärk. Så fort värken klingat av sliter jag masken från ansiktet och väser mellan sammanbitna tänder:
- Ska du känna på barnet, så gör det NU för snart kommer nästa värk!
Snabbt är hon där och känner efter, men även hon är lite osäker så överläkaren tillkallas, (som tydligen stod mitt i en operation men fick avbryta den för att kolla mitt säte!) men hon känner tydligt två fötter och ger order om att jag ska få medicin som stoppar krystvärkarna och att kejsarsnitt förbereds omedelbart.

Tack vare medicinen lägger sig genast krystvärkarna, men jag har fortfarande grymma värkar. Allt går ju väldigt fort nu och jag och maken har fullt upp med att bara hinna med att förstå vad som händer, men jag vill verkligen betona att personalen hela tiden pratar med oss och förklarar läget och tröstar och uppmuntrar. Dom är helt underbara.

Jag rullas skyndsamt till OP och maken kläs i gröna fina kläder så att han kan vara med. Jag får en slang kopplat till nålen jag har i ena handen, ryggmärgsbedövning, elektroder satta på bröstet och en äcklig sörja som jag ska dricka för att inte kräkas under operationen. Allt ungefär samtidigt.

Jag läggs ner på bordet och narkosläkaren börjar dutta runt på min kropp med en stor tuss indränkt i sprit för att se var jag känner kyla och inte. Någonstans här börjar jag fatta vad som är på väg att hända och känner mig plötsligt ganska liten och rädd. Tusen tankar far genom huvudet: Tänk om hon blir skadad under OP, tänk om dom skär i henne av misstag, tänk om tänk om….

Personalen jobbar hela tiden snabbt, men det blir aldrig stressig stämning i rummet. Teamet talar uppmuntrande och vänligt med mig och maken hela tiden. Ett grönt skynke skärmar av oss från min mage och jag börjar förstå att det strax är dags. Jag tittar maken djupt i ögonen och säger med ynklig röst:
- Minns du när vi gifte oss?
- Klart jag gör.
- Kommer du ihåg vår sång som spelades då?
- Det glömmer jag aldrig.
Och sedan börjar jag sjunga, viska och nynna fram sången. (In the wake of adversity av Dead can dance) Plötsligt känner jag hur det liksom lättar i magen och jag säger till maken att NU tog dom ut henne och sedan hör vi henne gny för första gången. Straxt därefter lyfter dom över henne så att vi får se vår lilla dotter. Vi skrattar och gråter på en gång. Hon är det vackraste jag sett i hela mitt liv och jag kommer aldrig, hur många ord jag än använder, kunna beskriva den känslan. Sedan går de iväg med henne och maken följer med för att få klippa navelsträngen och att hon hela tiden ska ha en förälder hos sig. Dom kommer snabb tillbaka och jag får ha henne hos mig medan de syr ihop mig.

Efter ett par timmar börjar mina ben fungera igen vilket känns skönt. Eftersom jag är snittad får vi stanna ett par dagar på sjukhuset så vi kommer hem först den 22 mars. Sedan har dagarna bara rusat iväg. Makens pappadagar som han får ta ut i samband med förlossningen är snart slut och på måndag ska han börja jobba igen vilket både han och jag har lite ångest över. Vi vill ju bara få vara tillsammans nu och njuta av vår lilla tjej. Tur att det snart är påsk så att vi åter får vara tillsammans utan en massa störande moment som jobbet! :)

Sonen är otroligt stolt över sin syster och kommer tom in på natten för att kolla så att hon mår bra när han vaknat av att hon är ledsen. Jag är verkligen lyckligt lottad som har en sådan fin lite familj!

Lilla damen

Söndagen den 18 mars kl 20,56 kom så Lilla damen äntligen till världen! 49 cm lång och 3540g.

Vi har varit hemma från BB i ca ett dygn nu och allt känns fortfarande omtumlande, men vi är enormt lyckliga. Allt har gått otroligt bra och både jag och Lilla damen mår toppen. Maken kan knappt slita ögonen från sin lilla ögonsten och storebror kommer in tom mitt i natten när han hör henne gny för att kolla att allt är bra med lillasyster. Jag håller på att skriva ett längre inlägg om det underbara dygnet när hon kom till världen men det kommer nog att dröja innan det är klart då stunderna vid datorn nu är mycket korta ;)

Tack för alla lyckönskningar ni skickat oss. De värmer gott i hjärtat!

På dessa bilder är hon bara några timmar gammal, min lilla älskling.

2 dagar kvar till bebis???

Har ringt och pratat med BB och de vill att jag kommer upp för en koll. Det troliga är att jag kommer tillbaka, men OM jag inte gör det så vet ni varför ;)

2 dagar kvar till bebis??

Nu har den berömda slemproppen lossnat så även om det går trögt så händer det i alla fall saker! Värkarna har börjat göra mer ont nu också så kroppen jobbar uppenbarligen på. Det är otroligt vilken styrka den kvinliga kroppen ändå besitter!

När Lilla damen vrider på sig nu så känns det rejält i bäckenet och det sänds ut smärtvågor ut i rumpan och ner på insidan av låren! Det är en häftig smärta olik all annan.

Ni får ursäkta om jag blir lite osammanhängande nu men efter att ha haft mer eller mindre ont i snart 24 timmar så börjar jag bli lite "luddig i huvudet".

2 dagar kvar till bebis?

Vi är fortfarande hemma och väntar på att det ska bli lite struktur på värkarna. Jag har sovit en del under natten och bara vaknat när det har kommit värkar (typ 1-2 ggr i timmen) och när min pytte pytte lilla blåsa krävt ett toabesök.

I övrigt är status ungefär som igår. Jag har hela tiden en molande värk som ibland ersätts av sammandragningar eller värkar, så det blir till att forsätta vänta. Jag lär tillbringa dagen med att vanka, rulla med höfterna för att lindra värken (det hjälper väldigt bra faktiskt) och stånka!

Jag ringer förlossningen när:
1 Vattnet går, för då ska man ringa och rådfråga.
2 Jag får en blödning, för då ska man också ringa.
3 Jag har 10 minuter mellan värkarna och haft så i ca 1 timmes tid.

3 dagar kvar till bebis???

Har forsatt ont och vankar mest av och an för att hålla sammandragningarna "på plats". Då och då kommer en värk men vi har fortfarande ingen regelbundenhet i värkarbetet så det är fortfarande osäkert om det kommit igång till 100 %.

Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig och försöka få ett par timmars sömn om det går. Vi kan ju behöva det Lilla damen och jag.

Har jag inte hört av mig före kl 12.00 imorgon så vet ni att vi åkt till BB under natten. Håll tummarna för att det blir av nu!

3 dagar kvar till bebis??

Det bådar ju riktigt gott det här! Efter ytterligare ett par timmar har värken inte släppt utan tvärtom blivit "värre" och jag börjar känna att sammandragningarna mer börjar luta mot värkar. Inte alla men en del av dem!

Kanske var det inte så dumt det där med att ägna gårdagen åt att dansa orientalisk dans och frossa i sushi med massor av Wasabi!!!!

Maken börjar se så där gulligt hispig ut och ser lite ut som en blandning av stolt tupp och orolig hönsmamma! :) Han är ursöt!

Oh nu kommer en värk!

3 dagar kvar till bebis?

Efter frukosten så bestämde jag mig för att bestiga Mount Everest, eller i alla fall ta mig till Söderhallarna för en fika vilket är ungefär samma sak för mig just nu. (Ok inte riktigt, men nästan.)

Vi strålade samman med våra goda vänner C, J och lilla W och satt och fikade och pratade i två timmar vilket var underbart härligt, men hela tiden när vi satt där så kändes det mysko och efter ett tag så fick jag sammandragningar och värk.

Vid 15.00 kände jag att nu var det dags att handla det vi ska ha till middag och sedan vill jag komma hem. (För jag inbillar mig fortfarande att jag ska laga middag och ha en ”lugn hemmakväll”)

Hela vägen till Ringen hade jag sammandragningar och värk och flera gånger fick vi stanna för att jag helt enkelt var tvungen att vänta lite innan jag kunde gå vidare. Lilla damen verkar också lite orolig där inne och ligger och knuffar och buffar så ingen av oss är väl speciellt nöjd med situationen just nu.

Vi har ju varit hemma en lite stund och då brukar det ju lugna ner sig, men den här gången vill det inte riktigt göra det. Det värker och molar och jag får sammandragningar lite då och då. Jag tycker inte att det är fråga om värkar än och absolut inget regelbundet så det kan ju fortfarande vara en luring. Vi får väl se hur det utvecklar sig under kvällen.

Kanske den sista bilden på magen tagen för 10 minuter sedan! :)

Choklad + Lakrits = Sant

I senaste numret av Journal Chocolat finns ett rappotage om kombinationen lakrits och choklad. Det kan ju låta som en absurditet, men det är himmelskt.

För den som är skeptisk rekommenderas ett besök på Chokladfabriken vid Tjärhovsplan på Södermalm. Där kan man köpa de ljuvligaste lakriktspraliner jag någonsin ätit!

Pralinen består av lakritskola som är täckt av ett lager mörk choklad och kröns av en gnutta flingsalt.

När man stoppar den i munnen möts man först av smaken av mörk choklad och ett stänk salt. Sedan bryter den lena lakritskolan igenom och ger gommen en smekning den sent ska glömma! Det är ren poesi.

Nu är goda råd dyra...

... och lite småknasiga!

När jag klev in till barnmorskan på MVC idag så skrämde jag henne nog lite:
- Ok fram med tuppen, rökelse och kolbitar så sätter vi igång! Nu är jag trött på det här!
Naturligtvis såg den arma kvinnan ut som ett frågetecken.
- Ja voodoo, santeria eller häxriter. Jag är beredd att pröva vad som helst bara den här förlossningen ville komma igång nu!

Då gick det upp för henne att jag skojade och hon drog en lättnadens suck!

Vi mätte lite blodtryck och lyssnade på Lilla damens hjärta som slog fint som en liten klocka. Sedan var det hennes tur att chocka mig.

- Har du haft en riktig gråtattack?
- Nää…. faktiskt inte. Jag är ju lite lättrörd och så men…..
- Då tycker jag att du ska gå hem och se en riktigt sorglig film så att du får gråta ordentligt.
- Öhhh ………. men ….. alltså …..
- Jo men en kollega till mig säger att en riktig gråtattack får fart på förlossningen. Det blir liksom SNURR på hormonsprutet då!

Ja och eftersom jag är beredd att testa ungefär allt utom bungyjump för att få fart på det här så åkte jag hem och började leta bland alla filmer för att hitta nått riktigt sorgligt. När jag stod där och funderade kom jag på att jag faktiskt redan hade lösningen i videon. Dubbelavsnitt med Grey´s Anatomy som började med ny säsong igår!

Fram med näsdukar och en kopp te och hopp upp i soffan. Ja visst var det sorgligt och jag darrade med underläppen flera gånger och fällde absolut ett par tårar, men den där hormontriggande gråtattacken uteblev!

När sedan maken kom hem så berättade jag om mitt misslyckade försök och fick då höra nästa råd i hur man får igång en förlossning.

Makens kollega som är en herre på ca 55 år med tre egna barn har gett oss det … det… vad ska jag kalla det …UDDA rådet att äta rotmos. Japp ni läser rätt. ROTMOS is da shit! Karln påstår att det funkar som en Tuborg …. Var gang! Så inte vet jag, men tydligen ska jag äta rotmos till lunch imorgon!!! Det ni!!!

Fler galna tips någon?

5 dagar kvar till bebis

Nä! Ingen bebis än!

Igår var sonen hemma eftersom det var studiedag i hans skola. Det var skönt att få sällskap en hela dag mitt i veckan och vi ägnade dagen åt läxor, ultraljud på sjukhuset och en videofilm.

Jag vet att jag tjatar lite om det men jag måste säga att jag är grymt imponerad av vad han redan lärt sig fast han inte gått mer än en och en halv termin i första klass. Jag vet ju att hans skola har väldigt höga ambitioner för sina elever och så har han en otroligt bra fröken, men i alla fall!

När läxläsningen var klar. Tog vi en sakta promenad i den härliga vårsolen till sjukhuset för att göra en tillväxtkontroll på Lilla damen. Sonen var jätteduktig och satt snällt och tittade på dom ganska obegripliga bilderna på tv-skärmen i taket. (När bebisarna är så här stora så ser man inte hela på en gång som när man gör det ordinarie ultraljudet i vecka 18, så det kan bli rätt förvirrande ibland.) Sin vana trogen försökte hon smita undan, tror jag har nämnt det förut att hon inte gillar apparater, och eftersom hon busade så mycket med barnmorskan så tog undersökningen rätt lång tid, men till slut lyckades hon i alla fall få till bra bilder så hon kunde göra mätningen. Man mäter huvudet, buken och lårbenet och gör någon sorts uträkning som ger en uppskattad vikt av barnet. Värdet kan skilja sig ett par hekto från barnets verkliga vikt eftersom man vid ultraljud inte kan ta hänsyn till fettmängden, men man får i alla fall en fingervisning om att barnet växer som det ska. (Vilket Lilla damen gör.)

Under hela eftermiddagen lätt Lilla damen mig på ett väldigt tydligt sätt få veta att det här med undersökningar, speciellt där apparater är inblandade, ska jag lägga av med. Jösses så ilsket hon for runt! Och nu när hon flyttat ner i bäckenet så kan jag tala om att det ibland gör riktigt ont. Man lär ha mycket nerver där nere i bäckenskålen (eller vad jag ska kalla det) och jajamensan det HAR man. Jag fick inte mycket paus från sammandragningar och kickar under eftermiddagen (och kvällen) så jag blev inte helt ledsen när sonen föreslog en film när vi kom hem från sjukhuset!

De senaste kvällarna nu har jag fått nått ”fel” på termostaten. Det känns som om det är 40 grader varmt i lägenheten och jag börjar svettas utan anledning. Igår var det så illa att jag omöjligt kunde sova så klockan hann bli 1.30 innan jag kom till ro.

Idag ska jag till MVC för kontroll vilket känns lite ”onödigt” eftersom jag såg att hon mådde bra igår, men det är väl bara att bita ihop och pallra sig iväg!

I helgen fick maken för sig att Lilla damen skulle komma idag torsdag och jag hoppas innerligt att han har rätt, fast då får det nog börja hända nått VÄLDIGT snart. (Lilla damen! Det är HELT ok att pappa får rätt. Jag tycker tom att det är en riktigt bra idé! Nu sätter vi lite fart gullet! Ok!)

Dagens vill ha

Idag vill jag ha mycket! Jag känner en obeskrivlig lust att shoppa loss å det grövre så jag börjar med en ny favoritdesigner Zac Posen. Denna är från vårkollektionen 2007 och jag älskar snittet på byxorna! Hoppas verkligen jag hittar nått liknande billigare alternativ för den här stilen på byxor är JAG!

Och så lite couture från huset Dior. Där John Galliano fått pippi på asien. Vissa av klänningarna ser nästan ut som origami, men den här skulle jag inte alls ha nått emot att äga.

Även denna dramatiska skapelse är från Dior och nej jag vet inte när jag skulle ha den eller hur jag skulle sitta i den, MEN oh vad jag vill ha den!!! Jag skulle nöja mig med att stå i ett hörn på någon fantastisk fest bara jag fick bära den en kväll!

Bilder av Mario Maderia för Style.com

En talande papperskorg till

För att föstå den rubriken så måste man göra ett besök hos Fredrik och med det sagt ska jag nu berätta om den gången jag träffade en talande papperskorg.

Det var för en herrans massa år sedan när jag var en liten flicka på 7 år. Jag var med mamma, pappa och lillasyster på semester på Öland.

På den tiden så fanns det en Sagopark i närheten av Löttorp. (Nu tror jag att man gjort om det till något som kallas för Lådbilslandet.) Jag tyckte att det var ett underbart magiskt ställe där sagorna fick liv i form av små scenerier som byggts upp med jämna mellanrum längs en stig i skogen. Dockorna var nog rätt slitna och mekaniken fungerade nog inte så jättebra alla gånger, men är man en liten flicka på 7 år så märker man inte sånt. För mig var det som att öppna portarna mot sagans värld och jag kommer fortfarande ihåg den där glädjen och pirret som kändes i hela bröstet medan vi gick på den där stigen fram mot nästa saga. Vid varje saga så var det även en bandad röst som i väldigt sammanfattade drag berättade sagan om och om igen. På vissa ställen längs stigen kunde man ibland höra mumlet från två olika sagor samtidigt, men oftast var det tyst på vägen mot nästa saga.

Eller tyst och tyst. Det var en röst som hördes HELA tiden (förutom lillasysters då). Den talande papperskorgen!

Öland har ju alltid värnat om sin natur och att det ska vara rent och fint vilket är nödvändigt med tanke på den enorma mängd turister som ön ska ta emot varje år, men på Sagoparken tog man nog ändå priset! Jag har aldrig, förr eller senare, stött på en envisare eller mer enerverande papperskorg.

På parkeringen hade dom placerat en stor gubbe i plast och med sina stora labbar höll han ut byxlinningen så att man skulle kunna kasta sitt skräp där. (Bara det är ju absurt när jag tänker efter.) Och precis som alla andra figurer på Sagolandet hade även han en lite röstslinga. Skillnaden var bara att här hade man dragit upp volymknappen till max. Så var du än var i Sagolandet hördes den talande papperskorgens enträgna uppmaning:
- Papper här! Papper här! Papper här!

Efter en stund blir det rätt tjatigt. Och efter ytterligare en stund får man nästan krupp. Inte när man är en flicka på 7 år som tycker att hon är i paradiset, för hon hade den välsignade förmågan att gå helt upp i sagorna, men de stackars föräldrarna! Speciellt pappa, stackaren.

När vi sedan kom hem till vår stuga och jag och syrran i kör började mässa
–Papper här Papper här! är det inte så konstigt att det arma faderskapet såg rött och på ett väldigt tydligt sätt kungjorde att vi gjorde bäst i att leka något helt annat! Då tittade jag nog med stor förvåning på honom utan att riktigt begripa hur den leken kunde göra pappa röd om öronen, men idag har jag FULL förståelse ! Jag behöver bara tänka på den där talande papperskorgen så får jag rysningar! :)

8 dagar kvar till bebis

Det känns nästan overkligt nu. Nu är det mer fråga om dagar än om veckor. Om jag får bestämma så är det MAX 1 vecka kvar och jag klamrar mig fast vid att det oftast är förstagångsföderskor som går över tiden. Jag gjorde det med sonen, 8 dagar. Det var förmodligen de längsta dagarna i mitt liv. Så jag tycker att jag har gjort mitt när det gäller att gå över tiden. Behöver ingen repris på det! Dessutom har det ju på ett sätt varit värre den här gången eftersom hon var på väg ut redan för 6 veckor sedan och sedan dess har jag varit mentalt förberedd på att förlossningen kan starta när som helst. Det är rätt jobbigt att ligga i startgroparna inför en stor händelse så länge. Tänk dig själv att du ska springa ett lopp. Du står där med båda fötterna stadigt förankrade i startblocken och händerna prydligt placerade bakom startlinjen och bara väntar på att få höra startskottet så att du kan få komma iväg. Men skottet kommer inte. Till slut kommer tränaren och säger att du får fortsätta hålla dig varm för starten har blivit uppskjuten. Så du går och sätta på dig lite värmande kläder och försöka hålla tändningen på topp. Efter ett tag så kallas du tillbaka till startlinjen och du tänker att nu. NU, kommer jag iväg, men återigen avbryts starten. Ungefär så har jag haft det de senaste 6 veckorna och jag har inte fått starta ÄN, men snart så kan inte starten skjutas upp längre och DÅ! Jäklar vad jag ska springa!

Även om jag är mer än trött på att vara gravid nu så är jag ändå oändligt tacksam för att Lilla damen har legat där inne så här länge. Att komma hit var ju inte självklart. Min och makens resa började för nästan två år sedan när vi började försöka bli med bebis. Jag hade haft p-spruta och det tog ett bra tag innan jag började ha ägglossning. När vi sedan blev med barn så visste vår glädje inga gränser så det blev en otrolig chock när jag vid första läkarundersökningen i vecka 11 fick höra att de inte kunde se något foster. Jag skickades till SÖS och där konstaterade man att jag fått partiell druvbörd och var tvungen att skrapas omgående. (Mola = Druvbörd är en sorts tumör som utvecklas i moderkakan och gör så att fostret dör och tillbakabildas.) Operationen gjordes redan dagen efter. Sedan var vi tvungna att vänta med att skaffa barn i 6 månader medan jag gick på regelbundna provtagningar för att hålla koll på att molan inte återkom. När det sedan var fritt fram igen så blev vi överlyckliga då vi lyckades på första försöket, men den glädjen höll bara i sig i ett par veckor för i vecka 6 eller 7 så fick jag missfall. Behöver jag säga att jag tyckte att världen var orättvis? Ett tag så undrade jag om vi skulle orka med ett försök till, men vår längtan efter en bebis tog över och sedan följde ett par nojiga månader med ägglossningsstickor och ett evigt tittande efter om mensen skulle komma eller inte.

På midsommarafton förra året så måste turen varit på vår sida, för då blev hon till, Lilla damen. Den här gången var vi betydligt försiktigare med att ha några större förhoppningar och strax innan vi skulle åka till Mallis så började jag blöda (och må hemskt illa). Vi trodde ju att det var missfall igen men vi fick som tur var komma på ett ultraljud (UL) och där kunde dom konstaterat att jo då det ligger en liten rackare där inne och hjärtat slår. Hopp! När vi sedan kom hem från Spanien så hade vi tid för ett nytt UL och trotts att jag blött lite varje dag så var vår lilla bebis kvar där inne. I vecka 13, tror jag det var, så slutade jag plötsligt att blöda och man konstaterade att graviditeten såg ut som om jag aldrig haft något problem över huvud taget!

Med tanke på vår historia så har vi varit på en del extrakontroller för att följa upp att graviditeten fortlöpt som den ska och även om hon varit på väg ut ett par gånger de senaste veckorna så har hon mått toppenbra hela tiden. Hon är stark och en riktig liten spelevink som buffar och knuffar runt där inne så jag ibland blir förvånad över hur en så liten varelse kan besitta så mycket styrka och livskraft.

Jag skriver den här långa berättelsen om vår resa mot bebis därför att jag hoppas att någon där ute som längtar efter bebis och behöver lite hopp kanske kan få det genom min historia. För även om vägen kan vara lång och krokig och kantad av både besvikelse och sorg så kan man komma fram till mållinjen till slut.

Nu förstår ni hur mycket vi längtar efter vår lilla dam och hur oändligt älskad hon är och kommer att vara i evighet.

Ragoût de lapin aux olives

Eller Kaningryta med oliver !

Ja det är ju en lite speciell kväll med Melodifestival och allt så vi tänkte värma upp med en riktigt lyxig och god middag. Ännu så länge har jag bara smakat av såsen, men den bådar gott kan jag säga. Så här gjorde jag.

1 färsk kanin (som jag bad få styckad där vi köpte den)
Dijonsenap
20 -25 urkärnade svarta oliver
400 g finhackad scharlottenlök
5-6 kvistar färsk timjan
rapsolja och smör
4-5 vitlöksklyftor
5 dl vitt vin
2 dl vatten
1-1½ dl crème fraiche
salt och peppar

Hacka scharlottenlöken och vitlöken fint. Gnid in kaninbitarna med dijonsenap. Salta och peppra. Bryn bitarna i en blandning av olja och smör. Fräs lökhacket, timjankvistarna och oliverna en stund. Lägg i kaninbitarna igen och häll över vin och vatten. Låt puttra under lock i 40 minuter. Ta sedan av locket och låt puttra ytterligare 20 minuter. Ta upp bitarna och rör ut crème fraichen. Lägg tillbaka bitarna och låt grytan bli rykande het innan servering.

Vi tänker äta grytan med ris till men det går precis lika bra med potatis!

Jag har liiiiiite ångest över att äta Lille Skutt till middag!

Melodifestivalen!!!

Ikväll gäller det! Vem vem vem ska vi skicka till Finland?

Mina favoriter är Måns Zelmerlöw, Sonja Aldén och Marie Lindberg. Sonen håller på Sanna Nielsen och är grymt besviken över att Nanne inte är med. Maken vill nog bara överleva kvällen! :)

Så här tror jag att Svenska folket kommer att rösta:

1 The Ark
2 Andreas Johnson
3 Marie Lindberg
4 Måns Zelmerlöw
5 Soja Aldén
6 Sebastian
7 Sarah Dawn Finer
8 Sanna Nielsen
9 Anna Book
10 Tommy Nilsson

När man kollar på Melodifestivalen så MÅSTE man ha en massa mums att tugga på. Ikväll ska här serveras fudge, grönsaksstavar med dipp (mitt val) Chips och läsk (sonens val) och Whiskey (makens val) han måste ju överleva på nått sätt stackaren

11 dagar kvar till bebis

Dagarna går, men magen består!

Lite dålig bild, men jag får skylla på att den togs igår kväll precis innan vi skulle krypa i säng och vi var så trötta att vi inte tänkte så mycket på ljussättning och sånt.

Fudge

På lördag ska det vara öppet hus på sonens skola och då är det meningen att man ska göra nått riktigt smarrigt som dom kan ha till försäljning. Enligt bakschemat så har det fallit på min lott att göra godis och här ser ni resultatet ! Två sorters fudge! På bilderna ser ni bara de bortskurna kanterna delade i bitar varför de inte är så snygga. Snyggbitarna har fått följa med sonen till skolan!

Jag upptäckte att det gick att göra på ett bättre sätt än det som står i receptet så jag skriver det här i bloggen i stället för att krångla enligt receptet!

Mocha Hazelnut Fudge
2½ dl marshmallows
5 dl socker
1½ dl kondenserad mjölk
¾ dl starkt kaffe
50 g smör
en nypa salt (är inte detta ett smått komiskt mått ! )
340 g mörk choklad
1 tsk vanliljsocker
1 ¼ dl hackad mandel (skållad och skalad)

Klä en form, ca 21x 21 cm, med bakplåtspapper. Gör i ordning mandeln. Gör kaffet. Dela chokladen i bitar så att den ligger redo för användning.

Blanda socker, mjölk, kaffe, smör och salt i en medelstor kastrull. Låt det koka upp så att det precis börjar bubbla och sänk värmen till medelvärme. Låt det koka i 5 minuter och rör hela tiden. Detta för att alla sockerkorn ska lösa upp sig och du ska få en len och fin struktur på din fudge, så slarva inte med det här. Sedan tar du kastrullen från plattan och lägger i två tre marshmallows åt gången och fortsätter röra så att de smälter. Upprepa tills du smält alla marshmallows. Häll i chokladen och rör tills den smält. Häll slutligen i vaniljsockret och mandeln och rör om.

Häll smeten i formen och låt den stå framme tills smeten fått rumstemperatur och ställ sedan in den i kylskåpet ett par timmar tills den stelnat helt.

Skär i lagom bitar och njut! Fudgen förvara du bäst i kylskåp.

Mapel Walnut Fudge
2½ dl marshmallows
1½ dl kondenserad mjölk
1 ½ dl socker
1½ dl farinsocker
1 dl lönnsirap
50 g smör
en nypa salt
350 g vit choklad
1 tsk vaniljsocker
1 ½ dl hackade valnötter

Formen samma som ovan. Hacka nötterna. Dela chokladen i bitar så att den ligger redo för användning.

Blanda socker, mjölk, farinsocker, lönnsirap, smör och salt i en kastrull. Låt det koka upp så att det precis bubblar till och sänk värmen till medelvärme. Låt det koka i 5 minuter och rör hela tiden. Detta för att alla sockerkorn ska lösa upp sig och du ska få en len och fin struktur på din fudge, så slarva inte med det här. Sedan tar du kastrullen från plattan och lägger i två tre marshmallows åt gången och fortsätter röra så att de smälter. Upprepa tills du smält alla marshmallows. Häll i chokladen och rör tills den smält. Häll slutligen i vaniljsockret och nötterna och rör om.

Forsätt som ovan.

Tack och lov så finns webben

Kände för att lyssna på lite musik, men ville ha nått nytt eller i alla fall låtar jag gillar i en annan ordning än den på mina cd-skivor så jag slog på radion. Skräp..... nästa kanal ......... skit ....... nästa kanal... kom igen jag vill höra nått riktigt bra här....... suck ........ nästa kanal. Plötsligt slår sökaren i botten! End of story. Det finns inget mer ! Out of options. Då kom jag på det. Min räddning! Webbradio!!!!!!

Nu sitter jag här och myser (el myser är kanske fel ord) men trivs med (((EBM Radio)))

Behöver jag säga att det är en tysk kanal. :)

Update: Ahhhh nu spelar de svenska Spetsnaz ! Såååå bra!

Vad folk hittar på för pengar

och vad vissa ibland kan tänkas köpa är emellanåt helt obegripligt!

Maken (som idag jobbar hemma) har just fått ett mejl där han erbjuds en fantastisk kurs som kommer att revolutionera hans sätt att arbeta som chef! Hör bara på följande säljargument:

En av de största utmaningarna för dagens ledare är att få människor att arbeta effektivt tillsammans för att genomföra förändringar som också blir bestående. Facilitering kan översättas med "att göra något möjligt". Det är ett arbetssätt som syftar till att leda organisationen genom processer mot gemensamt överenskomna mål på ett sätt som uppmuntrar delaktighet, motivation och ägarskap.

Är det inte så att man baxnar?! Hur bar sig cheferna åt innan denna kurs i facilitering dök upp!!! Få människor att arbeta effektivare tillsammans! Det är ju genialt! Att ingen tänkt på det förut! Och det här med att leda organisationen genom processer mot gemensamt överenskomna mål! Det har jag ALDRIG hört förut! Verkligen! Det känns så nytt och fräscht på nått sätt…………….

12 dagar kvar till bebis

Igår var jag och maken på (förhoppningsvis) sista besöket på MVC. Vi mätte magen och lyssnade på hjärtat på Lilla damen. Måttet på magen var fin fint och Lilla damens hjärta slår så bra man kan önska sig. Vår rara men lätt förvirrade barnmorska önskade oss lycka till och hoppades att vi inte ska behöva komma på den bokade tiden nästa vecka och det hoppas vi med! Hellre bebis än MVC-besök!!!

Eftermiddagen tillbringade jag i soffan med att se en säsong av Coupling. Har du inte sett serien så kan jag VARMT rekommendera den. Den är så hysteriskt rolig och oavsett om man lever i en relation eller är singel så känner man ofta igen sig även om situationerna i serien naturligtvis är väldigt tillspetsat.

På kvällen så började jag känna av en ihållande molande värk långt ner i korsryggen och efter en stund fick jag en ordentlig värk …….. sedan en till ……. och en till. Jag stånkade mig igenom ”Men in trees” och ”Lost”. Efter det började jag få någon sorts hopp om att NU kanske det trots allt är på gång då, så jag gick och la mig för jag tänkte att här gäller det att sova ett par timmar så att man orkar med. Sedan vaknade jag vid tvåtiden och då var värkarna borta!!!!! Surprise surprise!!!!

Idag så har jag fortsatt värk och en hel del sammandragningar, men inget regelbundet värkarbete så det är bara att fortsätta med den evighetslånga väntan…………

Nä nu ska jag fördriva tiden med att göra två sorters fudge till Öppet hus på sonens skola. Bild och recept kommer senare.

Baka baka liten kaka!

Småkakor lär ju vara på modet just nu, men mitt intresse för småkakor väcktes redan i och med att jag träffade min man, eller egentligen när jag träffade min svärmor. När vi är hos svärföräldrarna på besök får man alltid himmelska bakverk till kaffet och jag har länge trott att småkakor är tidskrävande och knepiga att få till, men i och med småkakstrenden så har jag gett mig den på att jag också ska bli en riktig sockerbagare. Så med svärmor som förebild och några nyinköpta småkaksböcker på rean ger jag mig nu i kast med den ädla konsten att baka småkakor. Ofta blir det ju rätt mycket kakor om man bakar hela receptet så jag har tänkt att jag ska prova mig fram genom att bara göra halv sats.

Idag har jag gjort dessa små skapelser. Tack svärmor för receptet.

Svärmors havresyltkakor

6 dl havregryn

2 dl vetemjöl

2 dl socker

1 tsk bakpulver

200 g smör

hallonsylt

Lägg alla torra ingredienser i en skål och blanda väl. Finfördela smöret i blandningen och arbeta ihop till en deg. Rulla små bollar av degen som läggs på smord plåt Gör en fördjupning i varje kaka. Klicka i lite sylt. Grädda i 175 grader i ca 8-10 minuter. En sats ger 45-50 st kakor.

Jag hade ingen hallonsylt så jag tinade lite frysta hallon och mixade med lite socker. Det blev bra det med!

Havregrynen gör att kakorna blir spröda och frasiga och använder man riktigt smör får man en mycket godare smak än om man använder margarin.

Dagens vill ha

Hittade den här supersöta klänningen på La Redoute och fick ett inte så litet habegär!

Bild från La Redoute

Sängen är bäddad

Måste ju bara visa! Vi har bäddat sängen som Lilla damen ska sova i första månaderna. Det är en riktig gammal trotjänare som varit med i många många år. Jag sov i den, syrran sov i den, sonen har sovit i den och massor med andra bebisar då den varit flitigt utlånad till div vänner.

Nu är det snart Lilla damens tur.

Vi har också köpt hennes första gossedjur så att hon ska känna sig riktigt välkommen. En supermjuk giraff!

15 dagar kvar till bebis

Lilla damen har fortfarande inte kommit ut.
Jag är döless på att vara gravid och har ont hela tiden och får sammandragningar så fort jag går mer än tio steg.
Maken är på helspänn och oroar sig.
Sonen undrar om jag ska tjuvhålla på bebisen länge till.

Ahhhh inget är som väntans tider!

(Snälla bebis kom ut nu!)

Glassnostalgi

GB har nyligen presenterat sina vårnyheter för pressen och även om jag inte hunnit smaka någon ännu så blev jag väl inte överdrivet till mig i trasorna över någon av nykomlingarna. Jag kan tänka mig att maken kommer att sätta i sig ett antal Magnum Colombia eftersom han är lite kaffetokig och sonen kommer nog att gilla Simpson eftersom han gillar vanilj och jordgubb och tycker att figurerna är kul. Jag vet som sagt inte. Jag kommer säkert att testa Magnum Ecuador Dark eftersom jag älskar choklad, men någonting säger mig att det kan bli i mäktigaste laget. Blev först lite till mig över Pepe Cone, eftersom jag älskade Lakrits puck, men så insåg jag att de bytt ut saltlakritsen mot sötlakrit och då svalnade intresset rejält.

Det finns så många glassar som man älskat och som försvunnit under årens lopp att man har lite ångest över att skaffa sig nya favoriter för rätt som det är är dom bortplockade ur sortimentet.
För den som vill minnas gamla godingar rekommenderar jag ett besök här.

Jag minns med darrande underläpp godingar som Flirt (Jag älskade både smaken och formen) Smuggler (Åh när man fick den, då var det fest) Cassatapuck (Jo den var nog lite vuxen egentligen men jag älskade den) Skate (Galet söt och ändå sååå god skulle nog inte uppskatta den idag, men då var den en hit) Boccia (Apelsin och choklad är så gott ihop det tycker jag fortfarande) sist men inte Lakrits puck (Jag minns hur jag, U och M på väg hem från skolan ibland lyxade med varsin lakrits puck. Ahh det var tider det. Vi njöt så av glassen att vi nästan glömde bort att prata en stund)

Vilka är dina nostalgiglassar?

Nät-shopping

Kalla mig gärna mumie, gråsten eller nått annat som känns passande, men idag har jag gjort min första, ja du läser rätt, FÖRSTA beställning från en nätbutik EVER!

Det blev lite reaböcker från bokus. (Jag kommer ju inte UT)

Eftersom jag samlar på kokböcker så var det givet att börja där. Sedan hittade jag en Terry Pratchett som jag inte har så den var jag tvungen att beställa också. För er som aldrig läst en Pratchett säger jag bara: LYCKOST. Han blandar fantasy med en underbar humor och jag blir aldrig besviken på hans böcker.

En bok om bröd med massor av tips på hur man lyckas med baket!

Vi fick en fonduegryta när vi gifte oss och jag känner att det är dax att få lite ny inspiration så den här boken kommer nog väl till pass!

Som sagt! Underbar humor. I den här romanen driver Pratchett med julen och all hysteri som uppstår runt denna högtid!

Bilder från bokus

Dagens vill ha

Hittade denna coola outfit i L.A.M.Bs vårkollektion. Den är nog superskön en ljummen sommarkväll!

Foto: Marcio Madeira